Även om jag inte är i lika fin form som jag var förra året vid den här tiden, får jag väl ändå betrakta mig såsom varandes igång igen.
Ikväll när jag var ute och sprang ploppade det upp roliga springäventyrsidéer, det sprätte i benen och den tunga och tröga känslan som fanns i benen när jag började springa efter långa uppehållet var borta, även om inte tempot var något att yvas över.

Det var grymt frustrerande att vara tvungen att tillbringa två månader i en vilstol i somras, virkandes och stickandes solhattar och babyfiltar, samtidigt som musklerna förtvinade och konditionen rann bort, men nu i efterhand tycker jag verkligen att det var värt det.

Fördelen med att ha varit i så usel form som jag var när jag en gång började springa är att att nu när jag satte igång igen och det kändes så tungt så visste jag att det var ett övergående stadie, och fördelen med att ha varit i så bra form som jag var förra hösten är att det tjänade som en bra målbild när det kändes som att jag hade cement i benen och bly i baken.

Jag trodde inte att jag skulle sakna löpningen så mycket och att jag skulle vara så himla sugen på att komma igång igen, men så var det.
Innan jag satte igång igen gick jag (utöver den vanliga efterkontrollen) till min osteopat som kollade så att allt satt fast där det skulle, och det gjorde det. Jag är tacksam att jag sluppit alla bäckenbesvär och annat som man kan råka ut för.
Och jag är tacksam för att jag tilldelats ett fint läkkött och ett glatt sinnelag som gör att resan tillbaka till ursprungsformen verkar bli mycket behagligare än jag trodde. Jag är beredd på att det säkert tar ett tag och perforerad nattsömn främjar ju inte direkt god återhämtning men det får ta den tid det tar.

När jag hade mitt långa träningsuppehåll fick jag ont i gamla krockfoten och i ryggen och i knäna och det var ingen hejd på eländet, men nu när jag promenerar i bergen med barnet i bärsjal så gott som varje dag och har börjat springa igen försvinner krämporna en efter en och det känns så jäkla gott.

Nu längtar jag bara efter att barnet ska bli tillräckligt stort för att åka joggingvagn så att jag kan ge mig ut på de riktigt långa långpassen, för själv känner jag mig ganska redo.