något som jag aldrig drömt förut. Och som jag hoppas att jag inte drömmer igen.

Det börjar med att jag är ute och småjoggar på en kaj. Plötsligt inser jag att jag det är ju mitt millopp i Kiel jag springer. Och det är ju det här jag tränat så strukturerat i hela 19 dagar för. Jag ska ju persa! Jag ökar och tittar på Garmin. 4.40-tempo. Det är bra. Då kommer jag säkert ikapp. Jag har ingen aning om hur långt jag sprungit eller hur långt det är kvar. Jag tittar ner och ser att jag har mina Lunar trainer på mig och inte mina nya Lunar racer. Skit också. Vad tänkte jag på?
Banan går in i en matvarubutik och vändpunkten är runt kassan, men det är lång kö och jag ser kontrollanten som sitter och prickar av vändande löpare på en stol vid väggen där folk står och packar sina matvaror i påsar.
Jag ser också en skylt där det står 3,6,9 osv, och inser att det är en varvbana och att jag behöver springa flera varv. Ångest. Jag som trodde att jag bara skulle springa fram och tillbaka. Jag försöker pressa mig fram i kön men det går inte så jag vinkar till kontrollanten och hoppas att han ser mig när jag vänder och hoppar över kassan och kassörskan.
Banan går upp på en perrong vid en järnvägsstation, men precis när jag ska hoppa på tåget som man måste ta för att komma till nästa etapp börjar tåget rulla. Konduktören räcker mig sin hand men för att komma upp på tåget så måste jag klättra över motorn som är precis innanför dörren. Allt jag försöker greppa om visar sig vara lösa oljeslangar och elkablar som lossar när jag hänger i dem. Till sist drar konduktören upp mig och jag är på tåget och vi åker vidare. När jag kliver av tåget och ska springa vidare hamnar jag på en restaurang och upptäcker att min nya lilla svarta och rosa handväska är borta. Jobbigt. Till på köpet kommer en man (som ser precis ut som Bob från filmen “The boat that rocked” som jag såg i söndags) fram och säger “Maria jag är din pappa och din moster är din mamma” (jag har ingen moster). Jag blev jätteknäckt och förklarade att jag hade faktiskt sett bilder på när min mamma väntade mig och hon har själv sagt att hon fött både mig och min syster (även om min syster hävdar med en dåres envishet att mamma hittade mig på trappen). “Nä,” sa mannen som såg ut som hippieBob. “Du är adopterad.” Det var lite svårt att tackla den här nyheten men jag sprang vidare men då ringde väckarklockan. Jag försökte snooza och drömma vidare för att se vad sluttiden blev, men jag lyckades inte.

Jag vet inte om det var glaset med vitt vin, den parmesangratinerade svampen på rödbetsrisotton, hjortkotletten eller citrontarten som jag satte i mig kvällen innan som gjorde att jag drömde så konstigt, men till middagen nu ikväll drack jag lättöl och åt bara upp hälften av dessertchokladcremebruléen.
Jag hoppas på en djup och drömlös sömn.
Och att jag kommer hem från Stockholm med tåget imorgon så att jag kan åka till Kiel och persa i mina nya snabba Lunar racer.