Halva semestern har gått och sällan har jag transporterat mig så mycket på så många olika sätt på så kort tid.
MC: 1454 km
Bil: 815,6 km
Fot: 36 km
Simning: Ingen aning, men 5 timmar totalt
Och då är inte all transportcykling och kortare turer med bil medräknade.

Jag kan tänka mig att den största prövningen i Kalmar är inte tävlingarna i sig utan att Kalmar ligger så långt bort och vägarna är så attans kassa.
Men dit kom jag i alla fall och det var helt makalöst coolt! Det borde ju ingå i allmänbildningen att göra minst en Ironman på samma sätt som man borde klara en mara på under 4.30 och 5 mil på ett 6-timmars!
Jag ska sikta på att klara det innan jag är 40 i alla fall.
Om jag ändå bara kan lära mig att crawla först.

Minnesvärda citat från tävlingsdagen:
Kvinna till man som flummar på löparbanan:-Du får akta på dig. De springer där!
Man:- Va? Springer dom också? Var det inte onödigt att lägga alla tävlingarna på samma dag?

Tjej som ska fotografera sin kille som precis gått i mål på runt 10 timmar
– Hur är det? Var det jobbigt eller?
Åhörare till tjejen:-Jobbigt?! Det är väl klart att det var jobbigt?
Tjejen: Jaja, men han har gjort det förr och då gick det mycket bättre.

Kille, precis i mål, vänd mot kompis utanför fållan:- 150!!!
Kompis:- Vadå? Placering eller?
Kille: Nej! PULS!

Minnesvärd syn:
Killen som 10 meter innan målgången hjular ett varv och sedan soligt leende skuttar in på pigga ben.

Och alla som såg så himla pigga ut! T o m de som gick i mål under 10 timmar såg ju piggare och gladare ut än de som bara sprungit en mara.
Endorfinstinnhet eller pur glädje? Vackert var det i alla fall.