Efter att ha laddat genom att läsa goda råd på happymtb och titta på tuffa tricks på YouTube tog jag på mig ett par oömma byxor (jag insåg att finåkning i cykelbyxor var nog inget för mig) och stoppade min leatherman i ryggsäcken (eftersom allting alltid går sönder har jag förstått) och trampade iväg till Änggårdsbergen.
Det var kalaskul och förvånande hur lätt det gick på småstigar och utanför stora stigen. På väg in i ÄB var en lång stenskrovlig uppförsbacke som jag fick leda cykeln uppför och jag tänkte att hugaligen här kan man inte cykla.
Men efter att ha trampat runt ett tag och plockat blåbär och kört i lite lerpölar och nerförsbackar cyklade jag hem och då kändes det inte alls särskilt främmande att i alla fall försöka ta sig ner i stenbacken. Naturligtvis bromsade jag omkull mig och vurpade åt sidan. Inga större skador på varesej mig eller cykeln. Värre var det när jag skulle utanför stigen för att någon fällt ett mindre träd över stigen. Det gick bra på utvägen men på hemvägen klarade jag det inte och jag vurpade igen och bakre bromsskivan fick en törn. Jag fick användning för mitt fantatiska multiverktyg och skruvade ut bromsbeläggen så mycket det gick så att den inte skulle ta emot när jag cyklade och det gick bra.
Sen när vi kom hem fick Scott duscha i badkaret. Han var lite bångstyrig när han skulle in i badrummet, (att de inte tänkte på att man skulle få in en mountainbike i badrummet när de byggde hus på 30-talet!) och sen var han väl inte helt överens med mig om hur man skulle kliva i badkaret, men det gick bra.
Nu är det bromsskivemeck som gäller 🙁
Tur att det är semester:-)