På torsdagen var det först obligatoriskt Pre Race möte. Det är ett möte som tydligen finns vid alla triatlontävlingar och där tävlingsledningen talarom hur allt från start till mål ska göras. Informerar om svåra passager, växlingsområdet, vad vi kan straffas för och vilka straff och en massa annat. Detta skedde i en stor föreläsningssal, sådan där med ordentlig lutning, full med triatleter i stadsmuseets lokaler. Nu kändes det att det startade. Nu är det på riktigt
Vet ni hur triatleter ser ut?
Dom är solbrända, ser jobbigt unga, friska ut och har lite hår. Dom är klädda i linne och träningsskor, det intressanta med skorna är att märket inte är 1 av dom 3 stora. Om du ändå inte är säker så kommer ett säkert kännetecken till Dom har stödstrumpor.
Efter mötet gick vi ut i entrén, det droppade utanför så alla blev kvar inne en stund, Lena smet iväg och lämnade mej där ensam. Precis, ensam var ordet.
Vad som hände då vet jag inte. Alla triatleter med sällskap stod å pratade, skrattade och hade trevligt. Själv stod jag ensam i hela världen gammal, grå och lite lagom lönnfet. Började frysa och var mycke nära tårarna. Det var som jag träffat en Dementor.

Gick till Expot för registrering, tog en liten omväg förbi starten där var det nog ett 50tal som låg i och simmade.
Kön till inskrivningen var jättelång så skippade den och kikade lite i stånden på Expoområdet, fattade ingen, ingen fokus, fanns liksom inte inne i kroppen.
Träffade några kända ansikten Rickard, Christer och Joel bl.a. fick chit-chatta lite och bara det lilla gjorde att tryggheten kom tillbaka och det kändes mycket bättre.
Vi gick till Centrum, som var utsmyckat med flaggor, och tog en kaffe å macka.