På första dagen efter semestern är det mesta yrvaket. Upptäckte därmed under dagen att det var visst idag jag hade tid hos naprapaten. P g a mitt otypiska förutseende hade jag ju förberett för cykling till jobbet, så någon bil hade jag inte. Fick snabbt smöra lite för väl vald kollega och en fläskig XC70 med automatlåda lånades för 3km-färden till Rosenlundsbadet.

Karin Bäckstedt har ju tidigare fått räta ut min krokiga rygg, och det gjorde hon så bra så när jag till slut insåg att jag inte kommer få styrsel på knäproblemen själv beställde jag tid hos henne. Hon frågade lite frågor samt klämde, slet och drog i mitt vänstra ben. Alla korsband, menisker och andra otäckheter intakta!!

Det som snarare verkar vara problemet är att min främre lårmuskel är för kort, vilket gör att dess fäste under knät i skenbenets överkant blir överansträngt.

Det blir Voltaren i 10 dagar och jag fick lite massage och elchocksbehandling på direkten. Ny tid nästa vecka för mer av den senare varan (antar jag).

Väldigt skönt att det inte verkar vara något jobbigt fel på mig som kräver slaskiga operationer med polygrip och cirkelsåg, utan att det kommer gå att behandla bort. Jobbigt dock att än en gång konfronteras med min lama attityd. Hur svårt hade det varit att ringa Karin i november förra året (10 månader sedan!!!) “du Karin det är något miffo med mitt knä, och jag har haft det i ett par veckor så det går inte bort av sig självt. Kan vi sätta upp en tid?”.

Men men, sent skall syndaren vakna. Den som är fri från skuld kan sluta amortera. Jag heter Håkan, är 37 år och lär mig visst aldrig vissa läxor.