En av bieffekterna av arbetsframkallade och ofrivilliga träningsuppehåll, som det nu i veckan, är att när helgen kommer huserar kroppen sjukt mycket överskottsenergi som det är bäst att göra sig av med innan den lägger sig till ro i accumulatortankarna runt höfterna och på magen.
Igår blev det ett litet sprättibenenpass och idag var det läge för ett långpass till föräldrarna.
Jag började lugnt, men det som var lugnt idag var snabbare än det som var lugnt förra lördagen, så det var bara att hålla i hatten och hänga med. När jag passerade Preemtappen där jag vanligtvis brukar stanna och dricka cola kände jag inget stoppbehov alls så jag fortsatte.
I Anneberg såg jag en tjej med bekanta drag komma promenerande och det visade sig vara min gamla skolkamrat som jag inte träffat på åratal, så då stannade jag och vi pratade om sådant som man brukar tala om. Jobb, boende och antal barn. Sen kom mannen som kört bilen till mina föräldrar springande på väg åt andra hållet och vi pratade lite till.
Sen var det dags att börja springa igen, men under tiden vi pratat hade mina ben och mina händer förvandlats från köttiga, varma och blodfyllda extremiteter till iskalla, frostnupna, okänsliga klumpar. Jösses vad jag frös.
Fram till Anneberg hade jag snittat 6.03-tempo i drygt 18 km utan att känna av ansträngdheten som var i slutet av förra veckans pass, men nu efter stoppet var det med yttersta svårigheter jag kunde röra benen. Det var inte frågan om någon tröttstolpighet utan gräsligt, nervkontaktlöst köldslag.
Jag började fundera på bussar, tåg, taxi, lift, jag tittade till och med suktande på flygplanen som flög in för landning till Landvetter, men sen bet jag ihop och sprang, lufsade och gick med fingrarna i armhålorna och led.
Till slut kom jag äntligen efter drygt tre mil fram till Tempo-affären i Fjärås och huttrade in i butiken och grabbade en gainomax och en liter apelsinjuice som jag tänkt syndiga tankar om de senaste kilometrarna. Fingrarna var så stela att jag knappt fick fram pengarna och jag hade istappar i håret.
Väl ute ur affären slurpade jag lystet i mig min gainomax och vandrade hemåt. Jag möter ännu en kvinna med bekant ansikte, men jag kunde inte placera det riktigt utan fortsätter huttra vidare och tänker att bara det inte är någon jag verkligen känner för nu räcker det med köldnupna “Åh, vad länge sen vi sågs”-diskussioner för idag. Då säger människan; “Men! Är det inte Maria?!” Och det kunde jag ju inte säga nej till så efter att ha benat ut var vi bor och vad vi heter i efternamn nu förtiden och hur långt jag sprungit och jag måste komma och hälsa på snart så gick jag iväg, dimmig av längtan efter min apelsinjuice.
Jag tar upp den ur påsen och ska skruva upp korken, men mina stelfrusna fingrar är totalt kraftlösa. Där står jag med en liter apelsinjuice som jag skulle kunna mörda för att få i mig och saknar förmåga att öppna den. Skulle jag springa efter kompisen från förr och be om hjälp? Skulle jag be pojkarna som hjälmlösa höll på att köra skiten ur en moped på en gräsmatta? Jag förlitade mig till min egen förmåga och öppnade den, inte utan svårighet, med tänderna bara för att upptäcka när jag skulle skruva på korken att den var skev och eländig och inte gick att stänga.
Sen kom jag hem till mina föräldrar och var så kall så jag har då aldrig varit med om maken. Jag tog en varm dusch som inte hjälpte det minsta, så jag försökte desperat knöla ner mina 171 centimeter i en gammal badbalja för betydligt kortare (Läs: 1 meter) personer, såsom barn och dvärgar, och spolade i det varmaste vatten som huset kunde erbjuda.
Inte heller det hjälpte, så efter att ha druckit en kopp varmt te och tackat nej till mat åkte jag hem och la mig i bastun, och det måste hänt något galet med mitt belöningscentrum idag för jag ville inte ens ha öl.
Men varm blev jag och det var ju bra.
Nu är det dags för varm mat, och jag tror nog att jag ska kunna klämma i mig en öl också vid det här laget.