Jag gick upp i svinottan idag och gjorde frukost och matsäck åt någon som skulle springa terrängmarathon i Tiveden och som dessutom är lite mer svårstartad på morgonen än vad jag är. När jag vinkat av vederbörande var klockan fortfarande illtidigt och jag gick och la mig och försökte somna om. Det gick inte. Det var länge sen jag låg kvar i sängen på morgonen och läste, tänkte jag, så det gjorde jag. När jag läst ut Paasilinnas tragiska historia om den ylande mjölnaren var klockan åtta och jag var bitter för att jag varit sjuk och inte orkade följa med till Tiveden och springa terrängultra. Magen verkade vara okej och hade än så länge inte protesterat mot rostebrödet den fått vid 6-tiden. Tanken på att ligga hemma och ta igen mig hela dagen som den vänlige sjuksköterskan tyckte att jag skulle göra fick det att krypa i kroppen på mig. Låt vara att kroppen blir lite urlakad efter en magsjuka, men det var en kort sådan och det var ju inte direkt som att jag låg på marginalen innan…
Igår hade jag en förflugen tanke att om magen var okej idag kunde jag i alla fall kanske springa Kungsbackaloppet och äntligen få hävt den förbannelse som tydligen vilat över loppet och även sista helgen i april, åtminstone för min del, de senaste två åren. Sjuksköterskan hade ju dessutom bara protesterat när vi talade om 44 km terräng. Halvmaror på asfalt sa han ingentig om.
Men eftersom det är viktigt att lyssna på kroppen frågade jag:
-Nå, kropp. Är du redo att springa en halvmara idag?
-Hell, yeah! sa kroppen.
-Ska vi åka till Kungsbacka och visa det där loppet vem det är som bestämmer?
-Det kan du fethaja! sa kroppen, och mer tydligt godkännande än så behövdes inte så jag gick upp, åt lite mer vitt bröd, målade naglarna attacklila och gjorde en termos med kaffe.
På väg ner till Kungsbacka kom jag på att jag hade ju ingen aning om var efteranmälan var men jag ringde Ava som skulle vara funktionär och hon trodde som jag att det var samma som alltid och fem minuter för sent stormade jag in med andan i halsen för att efteranmäla mig, och det var fler än jag som var sent ute. Mycket senare än jag t o m. Hade jag inte fått efteranmäla mig på grund av sen ankomst vet jag inte vad jag gjort.
Sen satte jag mig i bilen och målade ett lager lila till på naglarna, drack kaffe och smsade med Hans som åkte buss till starten i Tiveden. Jag ville inte oroa honom med mina dumheter utan skrev att jag skulle kanske cykla lite eller springa en lite kortare sväng sen.
Sen gick starten och jag tyckte nog att jag tog det ganska lugnt. Jag hade satt Garmin att visa enbart sträcka för att inte bli stressad av tid eller tempo. Detta var inte ett lopp att persa på. Det var enbart något jag gjorde för att ha det undanstökat.
Jag kände mig stark och snabb från starten men redan vid tre km började jag känna mig pinsamt sentimental. “Tänk när jag sprang här för tre år sedan och persade på 2.19. Tänk vad bra jag blivit sen dess. Jag är bättre dagen efter en magsjuka än vad jag var när jag var frisk och stark då.”
Jag fick en klump i halsen och ögonen började tårfyllas. Redan där borde jag begripit att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk, tagit mitt förnuft till fånga och klivit av. Men jag svalde hårt och blinkade bort tårarna och sprang vidare.
Vid 5 km stod Ava, Nisse och Carina och langade vatten. Åh, vad glad jag blev över att se funktionärer som jag dessutom kände. Jag förberedde mig på en trevlig pratstund, något jag tyckte att jag hade tid med idag när jag bara var ute och finsprang, men Ava som känner till min svaghet för pratstunder med funktionärer tyckte inte jag skulle stå och prata med personalen utan sjasade iväg mig.
Efter 8 km började det bli jobbigt. Nu efteråt när jag kollat tempot förstår jag det mycket väl för jag gick ut alldeles för snabbt och första milen gick på drygt 56 minuter, istället för den timme jag budgeterat för ändamålet.
Vid vändingen i Lindome satt folk i grässluttningen och hejade på. Det såg underbart ut och jag ville bara kliva av och sätta mig där också och heja på. Det var inte alls särskilt kul att springa längre.
Vid 11 km var jag trött och fick krampkänningar i vader och skenben. Kramp vid 11!!! Jag har aldrig varit med om maken till dumheter. Så patetiskt.
Jag saktade in rejält och tog det så lugnt, så lugnt. Jag blev omsprungen, men intalade mig själv att det var skitsamma. Det här var ett lopp som skulle betas av en gång för alla. Låt de andra springa om bara.
Vid vätskekontrollen vid 16 km hade Sinus (Stefan M) anslutit sig till skaran och sade muntert att de väntat på mig hela dagen. Skitkul Sinus. Men vatten och omtanke fick jag i alla fall och sen var det bara några kilometer kvar. Det kändes väl något bättre och tanken på att dra på lite fanns i huvudet men jag slog bort den tanken för har man 183 i puls i det aktuella tempot redan innan finns det inte så mycket kvar att ta av. Och att pressa i det läget hade förmodligen bara gjort att jag blivit sjuk och eländig igen och behövt en evighet på mig att återhämta mig.
Sen sprang jag i mål och hade ingen aning om hur lång tid det tagit.
Inte förrän jag satte mig i bilen och åt äpple dristade jag mig att titta på klockan och 2.10.xx blev det.
Nu har jag i alla fall fått sprungit det här jäkla loppet som jag planerat både 2007 och 2008 och jag kommer inte göra om det, men nu känns det som att förbannelsen är bruten och jag räknar kallt med att hädan efter alltid vara frisk sista helgen i april.
Och jag är glad och tacksam att jag inte fick för mig att springa 44 km terräng idag för det hade jag aldrig fixat.