Jag visste ju sen tidigare att vänsterfoten inte är som andra fötter men inte förrän igår när jag gjorde mina enfotståhävningar insåg jag hur illa ställt det faktiskt var. När jag tåhävde med högerfoten kom hälen upp 13 cm (jag fick hjälp att mäta) över marken, men när jag tåhävde med vänsterfoten kom hälen bara upp 6 cm innan det tog tvärstopp och både fot och ben började ansträngningsskaka. Jag har ju som sagt vetat att den varit svag, men det är först när det är mätbart som det känns “på riktigt”.
Det känns ju som att det borde påverka löpsteget något, men jag har faktiskt ingen aning om hur.

Orsaken till att foten är kass är att jag klämde den mellan en bilstötfångare och fotpinnen på min mc för 11-12 år sedan. Att båtbenet var sprucket och de små benen i foten hade flyttats om lite och gått sönder missades på något outgrundligt sätt då röntgenplåtarna studerades dagen efter olyckan och med diagnosen “stukning” skickades jag hem med rådet att röra mig så mycket som möjligt och belasta efter bästa förmåga. Så gjorde jag och fortsatte jobba som budbilsförare ytterligare 4-5 månader innan jag blev beordrad av mina kollegor, som tröttnat på att se mig halta omkring (själv tyckte jag att jag gick riktigt bra, även om det gjorde ont men jag var inte särskilt bekymrad för stukningar kunde ju sitta i länge…), att gå tillbaka till sjukhuset och denna gång när samma plåtar som togs dagen efter olyckan beskådades sade den nya läkaren “Men oj vad det här ser ut. Det här benet ska ju inte vara här och här är det ju alldeles sprucket. Flicka lilla! Har du gått med det här så länge?”. Då var det svårt att hålla tillbaka tårarna…

Sen blev det tal om steloperation och sorgen var stor tills jag kom till en otroligt engagerad ortoped som mailade och ringde runt till kollegor runt om i världen och till slut fick tag på någon som borrat in kolstavar i utslitna/skadade knän så att nytt brosk bildats. (Fråga mig inte hur. Jag är inte ortoped) Det här tyckte han verkade intressant så det gjordes på mig med. Och det verkade funka med reservationen att foten skulle funka för vardagsbruk på släta ytor med foträta skor. Fjällvandring, terrängpromenader, löpning, hopp och dans gick fetbort och dessutom skulle man troligen vara tvungen att göra om operationen efter 10-15 år.

De följande 2-3 åren gick jag således runt i vandringskängor för det var det enda som kändes stabilt nog. Jag försökte ha låga fin-skor eller sandaler emellanåt (jag är ju tjej ju!) men hade ingen riktigt styrsel i foten och trampade snett allt som oftast och varje gång det hände svullnade hela foten upp och jag blev skiträdd att den hade gått sönder för tid och evighet. Efter ett par år började jag använda lite nättare skor, såsom gympadojor, och det funkade ju bra.

Sen tyckte min syster att jag borde börja springa och eftersom jag någonstans långt bak i bakhuvudet hade en dröm från förr om att springa Göteborgsvarvet tyckte jag att det var ju kanske en bra idé, men jag fick nog ta det väldigt lugnt.

Så det gjorde jag och 2003 tog jag mig således runt 4 halvmaror med mycket gång och mycket knävärk och fotvärk men glad som en byfåne.
Sen tog det stopp och 2004 var ett förlorat år. 2005 försökte jag igen och systern som sprungit Dunderdygnet 2004 (5 etapper av varierande längd på ett dygn) sa att det var något jag borde prova på så det gjorde jag. Och någonstans på vägen måste jag ju lärt mig att springa med skitfoten på något märkligt sätt.

Året efter tyckte hon att vi skulle springa BAMM, så det gjorde vi. Sen tyckte hon att det vore väl kul för mig att springa en mara för det gjorde ju hon och när jag protesterade med foten som förevändning berättade hon om KG Nyström som sprungit alla sina maror och ultror på kryckor och kunde han så kan väl jag så för att se om jag kunde springa en mara så var jag med på Skövde 6-timmars 2006 och visst kunde jag ta mig runt 42,2 km i sakta mak och sen rullade det bara på och kunde jag springa mara kunde jag väl springa ultra och nu finns det liksom inga begränsningar.

Och även om jag vet att vänsterfoten är kass och gör ont om jag kör manuellt växlade bilar eller springer för mycket på tå i uppförsbackar eller går i högklackat eller promenerar i fel skor så är ju det ändå mitt normaltillstånd och inget jag tänker på dagligen. Jag har ju ändå lärt mig springa och gympa och dansa och skutta med eländet.

Men igår när jag stod där och tåhävde och verkligen kände vilken skillnad det var mellan en hel fot och en trasig och dessutom mätte med måttband och fick ett mått på hur jäkla kass och svag foten var blev jag så jäkla, så jäkla…ja, jag vet faktiskt inte vad jag blev men jag blev inte glad i alla fall.

Sen funderade jag på hur jag rör mig egentligen med tanke på att jag ändå kan springa som jag gör och så tänkte jag på hur jag kunnat röra mig om båda fötterna var hela och lika starka.

Sen tänkte jag att jag får väl tåhäva lite till och bli starkare så det gjorde jag och idag har jag ont så nu är jag bitter.

Och sen tänker jag på alla lata j***ar med friska kroppar som inte använder dem och inte tränar och tänker vilket förbaskat slöseri!

Men nu fick jag just lite glögg och vem kan vara sur och bitter med chokladglögg, levande ljus och julmusik på stereon?
Inte jag i alla fall.

Puss på er.