Då var det dags igen.

Lapland Ultra för tredje gången.
Sämre förberedd än någonsin efter ett år då jag hellre ägnat helgerna åt hemmadrällande med familjen än tidskrävande ultraförberedelser.
Två bra långpass hade jag fått till under våren, dels Skövde 6-timmars i mars där jag kom drygt 55 km och sen 50 km i Uddevalla i april där jag först tänkte sprungit 100km, men klassade ner mig till 50 km efter att jag inte tagit mig tid att träna ordentligt.
I övrigt försökte jag klara av så mycket av träningen på vardagarna för att få tid att slappa och göra hemmasaker på helgerna.

Åkte upp till systern i norrland på torsdagen och kvällen ägnade vi åt materialvård och energiplanering. Vi gjorde som de två tidigare gångerna och tittade på bankartan och la upp en plan för vilka saker vi skulle få utplacerade på vilka stationer, det var 22 stycken utmed banan så vi hade ju några att välja på. Mycket gel och mycket nötcréme blev det på köksbordet innan vi var klara med förpackning och märkning av “energikitten”.
Jag har hittills på alla långlopp sett till att ha med Pripps energy double impact “med grenade aminosyror som motverkar mental trötthet”. Det hade alltid funkat tidigare och under de långlopp jag sprungit med den drycken har jag aldrig haft några tråkdippar eller bryttankar, så jag var övertygad om att jag var absolut beroende av den för att lyckas hålla humöret uppe i alla tio milen. Systern sa (uppfattade jag) att vi kunde stanna till och köpa sån i Arvidsjaur på vägen för det hade vi ju inte hemma. 

På fredagen for vi mot Adak och stannade i Arvidsjaur för lunch och införskaffande av grenade amnosyror. Lunch hade de, men dessvärre ingen Pripps energy. Jag var övertygad om att allt var kört och hjärnan skulle tröttna efter två mil och min inre general skulle beordra halt efter tre och jag skulle vilja bryta halvvägs, men sen tänkte jag att jag får väl ta det som en kvinna och klara det här med mina kroppsegna syror och signalsubstanser. 

Väl framme i Adak gjorde vi de gamla vanliga sakerna, parkerade husvagn, hämtade nummerlapp, bytte om och satte oss att vänta på att få komma iväg. Då kom regnet. Och det slutade inte. Vid start hade jag en liten soppåse över axlarna i ett fåfängt försök att inte bli mer blöt än nödvändigt och när starten gick kände jag mig som en superhjälte med en liten vit plastmantel (eller kanske inte) när jag joggade iväg. 

Med tanke på att jag förra året kom i mål på 13:39 efter hyfsad träning och i år tränat ännu sämre förväntade jag mig en tid på drygt 14 timmar och startade således i motionsklassen gång/jogg. I vanlig ordning vid start var det några stycken som satte iväg i god fart och några stycken som vandrade iväg i lugnare fart.
Vi var någonstans däremellan.

Sen började loppet och efter två tidigare gånger kände jag igen mig i banan och det är väl inte så mycket att skriva om där. Vackra grusvägar, vacker landsbygd, glada bybor som funktionärer, vacker skog, en skön omgivning att springa i helt enkelt.

Efter ungefär en knapp mil hade man precis hyvlat och fixat i ordning grusvägen och i ungefär 10-15 km var det fruktansvärt sugande underlag. Rullgrusigt och småmjukt och omöjligt att få stuns i steget eller hitta ett bra spår. Vaderna och baklåren började värka och jag tänkte att om jag bara haft min pripps energy så hade jag säkert tyckt att det här bara var kul, men det gjorde jag inte nu. En klen tröst var att även mina medlöpare verkade ha ont av det.
Även efter att grusvägen ändrade karaktär och blivit hård och springbar igen tröttvärkte benen och det tog ett par mil innan det kändes bra igen. 

Systern var vid det här laget en bra bit framför mig som vanligt i början av loppen och jag räknade med att vi skulle ligga och segdra och turas om att försvinna i fjärran framför varandra ett par gånger, men någon gång mellan 30 och 35 såg jag henne försvinna in bakom ett litet teknikhus och efter att jag passerat henne där kom hon aldrig ikapp igen.
Vid 33 sprang jag om löparen som vid starten satte iväg med ett tempo som anstod ett millopp. Han anade nog själv att något inte var som det brukade för när han satte iväg tittade han sig över axeln flera gånger och såg undrande ut när ingen hakade på…

Maran passerades på drygt fem timmar och då fick jag höra att jag var första dam och det var ju kul, men jag visste ju att mycket kunde ju hända än.

Det var gott om ren i skogen och även om jag inte sett någon under loppet såg vi många på E45an på väg till loppet, och även på vägen mellan Slagnäs och Adak. Lukten av renspillning blandades med lukten av pors och det kändes lite lagom fjällnära och trivsamt.
Men plötsligt ändrade lukten karaktär och jag blev, ska jag kalla det “instinktsrädd” och jag fattade inte varför. Det luktade fortfarande vilt men på ett annat sätt och då och där på vägen såg jag en rejäl hög med… färsk björnspillning. Lite längre fram låg en hög till som var lite torrare. Jag skyndade mig fram till stationen vid 57,1 som var sista stationen innan grusvägen upphörde men när jag frågade funktionärerna om björn sa de att någon björn hade de inte sett men ren fanns det ju gott om. Jodå. Systerns första fråga när vi sågs efter målgång var “Såg du björnhögen på vägen?” och hon borde ju veta, hon som sett både björn och bajs här i norr förr.

Sen blev det asfalt. Hela stora E45 hade jag för mig själv och det var en skön känsla. Ett drygt marathon kvar. Det är ju ingenting i sammanhanget.
Förra året blev jag så glad över att komma ut på asfalten att jag sprang/joggade uppför hela tre kilometer långa backen på 45an men då blev jag bra mör efteråt, så i år la jag in kortare gångpauser emellanåt och det var nog bra för orken räckte längre.

Trots avsaknaden av mina kära grenade aminosyror kände jag mig pigg och glad i huvudet och jag började tro att jag själv faktiskt hade ansvar för mina tankar och inte bara kunde skylla på fria fettsyrornas inverkan på serotoninet och diverse receptorer i hjärnan (jag är ingenjör och inte kemist eller biolog så jag kan inte allt sånt där.) Hur som helst blev jag glad över att jag kunde vara glad på egen hand.

Vid Slagnäs efter 63,9 satt en bruten löpare och sa att om jag skyndade mig skulle jag nog komma ikapp hans två medlöpare som var före mig. Det var en med ont i ljumskarna och en som nu gick med raska långa steg. Jag sa att om jag kommer ikapp dem så må det vara hänt, men att pressa mig när det är över 35 km kvar, det gör jag inte.
Nu kändes det hursomhelst att nedräkningen börjat på allvar. Vid 70 var det bara ett ordinärt långpass kvar och någonstans där hade jag passerat killen med ont i ljumskarna. 
Nu låg jag tvåa. Kul tänkte jag. Första dam. Totaltvåa. Det är bra det.

Strax därefter såg jag en liten svart prick i fjärran. Det var den som ledde. Jag måttade hur långt före han låg och varje gång jag såg honom låg han ungefär en kilometer framför.
Jag är tvåa tänkte jag. Det är bra det. Första dam. Bra.

Sen tänkte jag plötsligt på köksbordssamtalet vi hade kvällen innan, jag, systern och hennes sambo, vi kallar honom “T” här. Han berättade att när hans chef brukade säga till de anställda att “det går bra nu” och “vi är bra”, så brukade T säga, “jo. Men vi kan bli liite bättre”. Och är det något han kan som gammal elitbasketör och styrkelyftare så är det att bli bättre. Varje gång vi sprungit i Adak har han funnits med och mentaltränat och sagt kloka saker som vi haft nytta av, och nu när jag sprang där bakom den svarta pricken och kände mig bra hände plötsigt något som faktiskt aldrig hänt mig på ett långlopp förut. Jag tänkte på min egen prestation i förhållande till någon annans under själva loppet. Annars är jag bara nöjd med att vara med och om det i efterhand visar sig att det gått bra eller om jag bara by accident springer förbi någon när jag lallar fram i eget tempo så blir jag nöjd men tycker lite synd om den som jag passerar och känner mig lite taskig för den andre är säkert mycket bättre än mig men har nog bara en dålig dag och det är ju oartigt av mig att springa förbi sådär.

Men nu, med 18 km kvar, ett piggt huvud och starka ben, tänkte jag att varför ska jag nöja mig med att vara tvåa? Jag vinner aldrig något. Nu jäklar ska jag ta honom. Jag ska bli totalvinnare! Varje gång jag sett honom på håll är det samma avstånd. Vi går i samma backar. Om jag springer bara lite, lite snabbare och springer lite längre i backarna innan jag börjar gå så kommer jag att komma ikapp honom.
När T körde förbi med bilen och hejade pekade jag på den svarta pricken borta i fjärran och sa “Där är ledaren. Jag ska ta honom.” 
T gjorde tummen upp och sa “Du ser stark ut.” Det var precis vad jag behövde höra.
Och så blev det. För varje gång jag såg honom knappade jag in lite mer. 
När T körde förbi igen sa han att mannen i svart såg trött ut till skillnad från mig. Funderade lite på om det var en otillbörlig konkurrensfördel att få en sån upplysning, men vid stationen vid 86 km kom jag ikapp och när funktionärerna frågade oss hur det gick sa mannen att det gick så där och att det gick nog bättre för mig. Sen sa han någonting om “duktigt”. Säkert snällt menat men finns det något ord som sätter igång mekanismer i mitt huvud så är det “duktigt”. Särskilt i ett sånt här sammanhang. 
När det kom fram en journalist från någon tidning och ville ta kort vid vätskestationen sa jag att jag ville springa vidare men mannen i svart ställde upp och jag sprang iväg. Några hundra meter senare hade gelen jag just tagit satt fart på magen som vände sig i sidled och jag var tvungen att springa in i en buske. Jag blev klar och kom ut på vägen samtidigt som mannen i svart kom förbi. Nu hade han faktiskt en sportslig chans att dra ifrån och kunde inte (om han nu ville) skylla på att han blivit stannad och intervjuad. 
Jag joggade vidare och nu låg jag först och hade ingen att jaga längre utan var den som blev jagad (om jag nu blev det. Tvåan kanske var nöjd med att bara delta men i mitt huvud var det plötsligt viktigt att vinna så jag vågade inte chansa.)
Jag fokuserade på att få ett skönt och energisparande löpsteg och tycker nog att jag lyckades även om det inte gick så fort. Om jag jämför med tidigare år där jag fått gå på slutet och tänkt att nu ska jag springa ett litet stycke och sen får jag gå igen, var nu förhållandet det omvända. Nu springer jag så kan jag gå mellan de två telestolparna så att jag inte blir helt utsliten innan jag kommer fram.
Någon gång under denna sträcka kom T förbi och sa att någon började knappa in och när det var 5 km kvar tyckte jag att nu behöver jag inte gå mer. Nu springer jag. Så det gjorde jag, med undantag av två grusade vägarbetssträckor.

Tidigare år har de sista kilometrarna varit otroligt känslosamma och tårarna har runnit och jag har känt mig fantastisk som kan färdas tio mil bara sådär, men i år uteblev alla såna där känsloyttringar, för trots att jag sett att jag inte hade någon precis i hasorna så kände jag mig ändå lite jagad och den enda känslan jag hade var en stor glädje för att jag faktiskt skulle kunna komma först.

Och det gjorde jag. 
Det var ingen stor jublande samling som mötte mig. Bara T, någon ut tävlingsledningen, en snäll dam som satt på en bänk och lät mig komma och sitta på hennes filt. Och oj vad skönt att få sätta sig. Det var så skönt att jag bara satt och dumskrattade. Sen fick jag en fin kniv som första pris och en liten medalj för att jag deltagit. Och lite blåbärssoppa och en banan.

Sen ringde jag mamma (maken låg nog och sov och jag ville verkligen dela glädjen med någon omedelbart) och berättade att jag vunnit och var så glad och förundrad över att det gått så bra trots att jag inte tränat varpå hon svarar att “men Maria du har ju faktist cyklat eller sprungit till och från jobbet varje dag.” Eh. Jo. Förvisso. Det är 5 km till jobbet. 
Jag har just sprungit 10 mil på 13:12. Bara 7 minuter långsammare än året när jag verkligen tränade ordentligt och verkligen var vältränad.
Det borde betyda att min kropp går runt och är vältränad i mjugg och lönndom utan att jag vet om det eller gör något åt det och det känns himla mysigt och lite spännande. 

Nu så här dagen efter kan jag konstatera att även efteråt känns det så mycket bättre än tidigare år. Piggare, mindre ont, mindre energitapp. Tidigare år har jag och systern varit apatiska och orörliga och knappt ens fattat att vi behöver mat, men nu känns det inte värre än dagen efter ett vanligt marathon.
Men jag vilar nog en vecka eller två innan nästa ansträngning.