Loppet och jag
Starten var för rolig. Banan var först några meter flackt och sen kom en uppförsbacke på några hundra meter. Startskottet gick och hela startfältet började springa, och i nästa stund stannar hälften upp och promenerar i rask takt uppför backen. Händer bara på ultralopp…
Jag tog det lugnast av alla och hamnade omgående sist, men det bekymrade mig inte idag. Så pass rutinerad är jag nu att jag vet att det är inte den som ligger sist första km som kommer sist i mål på längre lopp. Vid km 1 passerade jag min första farbror. Vid första vätskekontrollen passerade jag några pojkar som såg starka och snabba ut, och jag tänkte att de passerar nog mig snart igen, men det gjorde de aldrig. Vid andra vätskan runt 1 mil passerade jag några till. Jag sprang och pratade med en farbror ett tag innan jag drog ifrån honom och efter 2 mil passerade jag ännu en dam. Sen var det lugnt tills jag mitt i ett kalhygge hörde snabba steg bakom mig. Vad i herrans namn var det här tänkte jag innan en kille svischade förbi. ”oj!” sa jag. ”Jag är med i stafetten” sa han förklarande. Sen utbröt en febril aktivitet och lugnet på skogsvägarna bröts av en sjuhelsickes massa bilar som körde fram och tillbaka och hejade och vinkade. Jag ville vara ifred med min grusväg och kände mig störd, men det är ju ändå alltid kul med vinkande människor så jag vinkade artigt tillbaka och alla var glada. Strax efter tre mil försvann stafettlöparna och bilarna och jag var ensam med vägen och granarna igen. Skönt.
Vid 35 sprang jag utmed en damm och där passerade jag först ett tyskt par som bodde jämte oss på campingen i Slagnäs, och sen en man som gick och såg lite trött ut. Vid 40 km kände jag ett diffust obehag men eftersom jag innan loppet bestämt mig för att allt obehag beror på energibrist så tog jag omedelbart en nötcréme och mådde bättre på studs. (Är det så här man får ätstörningar?) Strax innan maran tänkte jag att det var så tungt och jobbigt. Det ingick ju inte i min plan. Och vilken tid det tagit. Jag insåg att maran skulle passeras på runt 5 timmar och det är ju erbarmligt dåligt för att vara jag. Jag funderade på vad i herrans namn jag hållit på med och kom på att jag ju stannat vid varje kontroll, om än bara som hastigast, gått i nästan alla backar, och det var ju trots allt några stycken och ätit kopiösa mängder nötcréme. Sen tänkte jag att det är ju faktiskt okej att tycka att det är jobbigt att springa 4 mil. Och att jag tagit tagit det lugnt och låtit det ta så lång tid var bara bra för hur många gånger ha jag sprungit en mara för att därefter springa 57,8 km till? Och all denna sportdryck och alla dessa nötcrémer var också bra att jag stoppat i mig för då slösade jag inte med kroppens egna lager i onödan. Så tänkte jag och helt plötsligt kände jag mig nöjd och stark och tacksam för att jag varit förståndig nog att ta det lugnt. Vid maran var det ju bara knappt 8 till halvvägs, och sen var det bara 7,1 till asfalt, och sen var det bara 6,8 till Slagnäs där man vände ner mot Adak och sen var det inte ens en mara kvar och en mara är ju ingenting. Så jag sprang vidare efter maran och när jag närmade mig kontrollen vid 44,2 såg jag plötsligt systern stå där! Vad i herrans namn gjorde hon där?! Hon hade ju sprungit iväg på lätta ben i starten och jag hade inte sett röken av henne efter det, trots de oändliga raksträckorna som banan bjöd på emellanåt.
Hon förtjänar nästan att tas upp i nästa inlägg. Jösses vad mycket text det blir…