Loppet och jag och systern….
Systern är snabbare än jag. Så är det bara. Hon är lättare, har smalare ben, mer pannben och snabbare bekvämlighetstempo. Hon har bara ett problem. Hon blir så jäkla korkad när hon springer.
Innan loppet fick jag frågan om vem av oss som skulle vinna. Jag svarade att om systern går ut lugnt och äter direkt från början så slår hon mig utan vidare, men troligtvis kommer hon att springa iväg alldeles för snabbt, i vad hon förvisso tycker är ett lugnt tempo, men ändå alldeles för snabbt för tio mil. Hon kommer strunta i att äta och vid 3-4 mil kommer hon må illa och kanske kräkas för att sedan hämta sig något och få en tuff resa sist milen.

Vad som hände var att hon gick ut i vad hon tyckte var ett bra tempo, struntade i att äta, började få lite tungt vid tre mil. Vid 43 såg hon en tjej stå och kräkas och började då må illa själv. Vid kontrollen vid 44 tänkte hon att om hon själv är så trött och mår illa så måste ju jag vara ännu tröttare och må ännu sämre eftersom hon är mycket bättre än jag. Så i all sin storasysterliga godhet hade hon vid kontrollen vid 17 lämnat en lakritspipa till mig som funktionärerna lämnade över. Jag fattade ingenting. Jag hade egen lakrits och ville inte ha hennes äckliga godis. Hon hade kanske gjort äckliga saker med den, men jag tog den ändå för att vara snäll mot funktionärerna. Vid 33 hade hon lämnat en nötcrème som funktionärerna försökte pracka på mig men då sa jag nej. Jag hade hela fickan full med nötcréme.

Vid 44,1 stod systern så och väntade på mig i flera minuter för hon trodde som sagt att jag var helt färdig. Vad hon skulle göra åt det visste hon nog inte för när hon såg mig närma mig på håll vinkade hon och sprang hon vidare. ”Vad i herrans namn pysslar hon med?” frågade jag hennes karl som stod och hejade vid kontrollen. ”Ja vet int” sa han. ”Hon sa att hon skulle vänta på dig”. ”Gud så dumt” sa jag och sprang vidare. Vid 48-kontrollen kom jag ikapp henne och två andra damer varav den ena var hon som kräkts. Systern gav henne sin sista resorb medan jag sprang vidare. Systern kom ikapp och såg lite trött ut. Hon frågade om jag kunde ta hennes mobil för den dunsade i ryggen på henne när hon hade den i ryggfickan. Självklart tog jag den i mitt bälte bara för att upptäcka att den dunkade mig i mjälten. Men jag höll ut för systern hade strax innan berättat hur illa hon mådde. Efter 50 sa hon att hon mådde bättre efter att ha gett bort sin resorb och att blotta tanken på kräk skrämde henne till välmående. Sen började hon springa ifrån mig och då ropade jag att hon faktiskt fick ta sin egen mobil och sluta pracka på mig godis som hon inte vill ha för jag är ingen packåsna. Så hon tog sin mobil och försvann i fjärran.

Vid 57,1, sista kontrollen innan asfalten, kom jag ikapp igen och drack lite cola. Hon kom iväg innan mig och när jag kom ut på asfalten var hon en bra bit bort. När vi åkt banan dagen innan hade vi ju fasat så för långa backen, men nu i förmiddagsljuset såg den ytterst beskedlig ut. Och det var slät underbar asfalt istället för knölig grusväg. Gud så skönt. Jag tänkte att det kan inte vara den här långa backen vi såg igår. Det måste vara borta vid Slagnäs. Så jag sprang hela vägen upp, med undantag av en p-ficke-längd där jag lät mig gå. Åh, vad jag älskade asfalt. Innan jag visste ordet av var jag framme vid etappmål 2 vid 63,9 och vem stod där om inte systern. ”Mariavadskajagätjagmårsåilla” sa hon. ”Va?! Mår du illa? Jag mår jättebra!” sa jag och log rart (eller rått, jag minns inte riktigt). Jag sa till henne att dricka cola och ta det lugnt och sprang vidare och strax därefter gav sig söstra mi iväg för att bli halvt ihjälskrämd av attackerande strutsar vid strutsfarmen i Slagnäs. Hon hade inte lagt märke till stängslet så hon blev lite skärrad när 4-5 enorma fåglar kom galopperande. 65-km-skylten fotade jag och mms-ade till Hans samtidigt som Lena Philipsson sjöng om evig kärlek i mp3-spelaren och jag blev rörd till tårar. Jag var nog inte så vass heller vid det här laget. Och nu kom smärtan…