Loppet och jag och systern och målet
Systern var oändligt mycket tröttare än jag när det var en mil kvar. Hon började jiddra om att gå sista milen och ändå komma fram på 16 timmar som ändå var en helt okej tid för två nybörjare. Jag hade kvicknat till rejält efter mina sittvilor och tyckte att jag hade sub13 inom räckhåll så jag började prata med henne som jag gjort med mig själv när jag var som tröttast.
-Vi springer från sprickan i asfalten till brevlådan.
-Orkar du lite till?
-Vi kör till elstolpen.
-Nu går vi.
-När kan du böja springa?
Systern svarade allt mer enstavigt och jag pladdrade och svamlade.
– Lite till. Bestäm när vi ska gå igen. Åh vad underbart det är. Vad bra vi har det. Tänk att vi kan göra det här. Vilken underbar man du har som stöttar och hjälper. Blablablabla.

Vi närmade oss sista kontrollen och jag insåg med fasa att hon säkert skulle stå och vimsa och inte veta vad hon skulle vilja ha, så i god tid innan sa jag att jag ska minsann ha cola vid nästa kontroll. -Vad ska du ha? Bestäm innan så tar vi bara grejerna och går vidare.
När vi kom fram ställde hon sig lik förbannat och visste inte vad hon skulle ha. Minuterna tickade och när hon säger att ”Vet du att om vi går sista biten så kommer vi ändå i mål under 14 timmar och det är jättebra för två nybörjare”. Hade jag orkat hade jag hoppat upp och ner och vrålat att VI SKA FAN INTE GÅ SISTA BITEN!!VI KLARAR DET HÄR PÅ 13 TIMMAR! men det orkade jag inte så jag sa att nu springer vi till den mörka asfalten där borta och så går vi sen. Systern utökade sträckan till gula blommor och elstolpar och sakta men säkert tog vi oss vidare. Vid 95 började den riktiga nedräkningen och jag fick en klump i halsen när jag tänkte på att vi skulle klara det här och fan vad bra vi är. Strupen snörptes åt och jag fick svårt att andas så jag fick slappna av lite och på annat.

Vid 97 säger systern att hon är tacksam för att jag går med henne här och jag svarade att jag är så glad att vi gör det här ihop nu. ”Jag gillar inte ihop” säger systern. ” Nänä” sa jag och vi började springa igen. ”Men tänk att det är din förtjänst att vi kan göra det här över huvudtaget. Hade det inte varit för dig hade jag fortfarande skyllt på min kassa fot och varit en fet soffpotatis och aldrig tagit ett löpsteg. Tänk alla gånger du dragit runt mig på Hjälmrundan och peppat och dragit. Jag är så otroligt tacksam”. Och sen kunde jag inte prata mer för jag fick en klump i halsen och strupen snörptes åt och tårarna började rinna. Jag snörvlade högt och systern kastade en blick på mig. ”Men börja inte nu!!” Jag trodde hon också blev rörd av mitt tacktal, men istället säger hon ”Sånt där påverkar andningen och ger samma symptom som ansträngningsastma. Fattar du vad många gånger jag sabbat bra tider på maror för att jag börjat sådär sista kilometen. Skärp dig för helvete!” Och där försvann mitt hallelluja moment men som den lillasyster jag är kunde jag inte låta bli att säga att ”Ha! Jag var rörd vid 95 också utan att du märkte något! Tihi.” och trötta systern drog på munnen. Tur att inte rördheten satt i för hon behövde mer eller mindre handgriplig draghjälp sista km.

Hand i hand passerade vi så mållinjen på 13.05 och efter att ha sprungit i över 13 timmar var det svårt att veta vad vi skulle göra härnäst. Efter målfoto och lite banan- och apelsinintag satte jag mig tungt på en stol och tog av mig skor och strumpor. Innan jag visste ordet av hade systerns allvetande T. placerat mina sandaler under fötterna på mig och när jag satte mig med fötterna i högläge i bilen och inte visste vad jag ville ha gick han och hämtade vatten och det var visst precis vad jag ville ha. Sen gjorde han Bullens pilsnerkorv och ta mig tusan om det inte var precis vad jag ville ha också. Och på söndagmorgonen när jag sovit djupt och svettigt serverade han mig och min vegetariska syster egenskjuten gräddstekt älg på rostat bröd till frukost och ta mig tusan om det inte var precis det systern och jag ville ha också.

Innan loppet blev jag intervjuad av Västerbottensnytt och tillfrågad varför man utsätter sig för något sånt här. Jag svarade att det var av glädje över att ha en fungerande kropp och nyfikenhet på vad som händer efter 6, 7 och 8 mil.
Nu vet jag.