I lördags insåg jag vad begreppet “inte återhämtad” vill säga.
Jag vet nu att jag är inte återhämtad bara för att jag kan gå nerför en trappa utan att låren värker eller smålunka en mara i bekvämlighetstempo. Jag är inte heller fullt återhämtad bara för att jag kan springa ett träningspass utan stumma ben.
Fullt återhämtad är jag egentligen först när jag kan prestera fullt ut på ett lopp igen utan att bli totalt urlakad efteråt. Jag inser också att även om orken finns så behöver faktiskt senor, muskler och ligament lite tid för att lappa ihop sig och att det inte är särskilt schysst mot benen att försöka persa på en halvmara veckan efter ett backigt fem-mila-lopp.
Detta upplyste mina ben i allmänhet och mitt gamla löparknä i synnerhet mig om i lördags med all önskvärd tydlighet när jag var på väg nerför Älvsborgsbron. Och när jag var på väg uppför Sprängkullegatan. Och när jag var på väg hem från “efterloppetsamkvämet”. Och när jag promenerade i nerförsbacke i söndags.
För att blidka benen kommer jag nu att framleva de närmaste veckorna i loppcelibat och ägna mig åt mjukisträning, mycket stretching, riklig vila och god mat.
Dessutom köpte jag ett par Nike Free för illbilliga 400 kronor på Freeport igår som jag och mina fötter kan roa oss med medan benen helar sig.