Så var det då dags för årets utmaning och stora mål. Jag hade lyckats gå fri ifrån virus och höll mig frisk fram till loppet. Målsättningen från förra året var att jag äntligen skulle försöka knipa den där efterlängtade silvret. Efter lite relistiskt funderande dagarna innan så insåg jag nog att det skulle bli väl så tufft att klara. Långpassen har det blivit många och tillräckligt långa under de senaste veckorna däremot så har farten på dessa varit betydligt långsammare än jag räknat med under året som gått. Speciellt några långpass i kupering i lite högre fart hade behövts( läs omkring 4:40 min /km)
Nu blev det istället mer behgaliga (5:30-6 min/km) under mina långkörare. Nå tillbaka till loppet då. Dagarna innan sov jag gott och jag tycker uppladdningen innan funkade bra.
Efter mina meriter under året så hade jag lyckats kvala in mig i grupp 1c vilket kändes väldigt bra. Jag hamnade förra året i andra startgrupp och rätt långt bak dessutom vilket gjorde att jag hamnade en hel del efter redan från början men i slutändan tror jag inte det hjälpte så mycket. Förra året hade jag både ont om längre fartpass samt antal långpass var betydlig färre än iår.
Så m.a.o förutsättningarna inför årets lopp var bättre än förra årets kan man utan tvekan konstatera.
Vid starten valde jag att gå till vänster om den första skogsdungen, som vanligt lite tokrusning i början och jag får väl erkänna att jag också drogs med i lite högre tempo än jag tänkt mig.
De första kilometrarna kändes förvånansvärt sega men jag höll uppe humöret genom att tänka att det nog släpper senare i loppet. Det var ju trots allt många km kvar att springa.
Första milen går enligt plan och jag passerar runt 44:30 vilket känns bra. I min plan innan så tänker jag att jag går för 2:15 så länge det håller så får vi se.
De lättsprungna partiet mellan 10 och 15 km rusas på i kanske lite väl högt tempo ty 15 km passeras på ca 1:06. Träffade ett bekant ansíkte som och hade ambitioner kring 2:15. Vi konstaterar att vi ligger bra till i tid, frågan är bara om det inte gått lite väl fort de senaste kilometrarna.
När vi går in i det kuperade partiet( efter halva loppet) börjar jag känna viss trötthet i kroppen och jag får allt större problem att hålla upp tempot. Märker nog genast att jag tappar en del tempo. När jag kommer uppför den sista biten upp mot asfalten och bostadskvarteret innan vätskan vid 20 km så känner jag mig rätt mör. Illa illa. Det är ju ändå en mil kvar att springa. Strax innan vätskan så träffar jag min kompis som tröttnat totalt. Vi ger varandra några uppmuntrande ord sen drar jag vidare in mot sista milen. Tempot har nu långsamt avtagit och jag känner att silvret flygit iväg. 20 km markeringen passeras på ca 1:31 drygt. Att göra sista milen på under 44 min och dessutom i ett slitet tillstånd känns väl övermäktigt.
Jag kämpar iallafall på och kan iallafall hålla ett visst tempo. Frågar en herre vid 25 km om vi ligger nära silvret (min tidtagning havererade redan från början) och han svarade bara att det skulle vi kanske göra om det var helt flackt in till mål. Men vetskapen om de backar som återstår så är det bara att inse att det blir och försöka kämpa ända in i mål och göra en så bra tid som möjligt.
Sista kilometrarna går segt även om jag springer hela tiden i både aborrbacken och golfbanebacken. Till slut kommer jag i mål på tiden 2:21:26 vilket jag är nöjd med. Jag har ändå putsat förra årets tid med nästan 11 min 🙂
Redan direkt efter loppet är jag fast beslut att göra det jag kan för att nästa år springa under 2:15. En viktig faktor är att få in lite mer långpass i högre fart samt att förhoppningsvis börja träna med någon löparklupp för att utvecklas ordentligt.
Jag har trots allt ändå bara hållit på med löpning i ca två år så förhoppningsvis finns det många år kvar att förbättras på. Det sägs ju att det tar några år för senor, leder och ligament att vänja sig. Nu är jag blivit uppvärmd så förhoppningsvis tar jag ett stort kliv framåt nästa år.

Lidingöloppet kommer även nästa år att bli det stora målet!

/Arvid