Så var det dags för Lidingölopp igen! Träningsåret har bjudit på både upp- och nedgångar. Jag har tagit ytterligare ett steg med den kompletterande träningen och gått framåt med simningen och framför allt MTB-åkandet. Jämför jag med det fina träningsåret 2010, då tiden på LL också blev den bästa hittills i modern tid, så har jag bättre total träningstid men å andra sidan markant färre löp-kilometrar – mindre än hälften. 

Dalgångarna har varit en två månaders sjukdomsperiod under och efter en omgång influensa samt ett par omgångar med gubbvads-problem, senast i somras. Det senaste gubbvadsuppehållet var i juli och varade ca 3 v, och problemen har inte riktigt löst sig under tidiga hösten utan jag har varit stel och med ständiga känningar vid löpning. 

Detta gjorde att jag var ganska osäker på formen när jag satte mig i bilen för att köra till Stockholm fredag eftermiddag. Dessutom hade den sista perioden innan loppet präglats av påtaglig trötthet och en känsla av att ha en infektion i kroppen. Sista veckan vilade jag nästan helt och försökte sova mycket. Ett lätt löppass torsdag kväll kändes ändå OK. 

Mitt viktigaste mål med Lidingö är inte tiden, utan att vara tränad för uppgiften till en nivå där det är roligt hela vägen. LL är ett unikt lopp i en unik miljö, det är välarrangerat och har en stor och initierad publik. Jag behöver egentligen inte kriga för att springa på 2.29 istället för 2.32, mina bästa tider är hur som helst många minuter bättre, nästan 20 år gamla och kommer garanterat stå sig. Glädjen idag bygger på känskan av att vara OK tränad och tåla ett långt och både fysiskt och taktiskt krävande lopp med fantastisk inramning enligt ovan. 

Bra uppladdning inför loppet tycker jag. Rätt mat, rätt sömn, ett väl tilltaget stretchingpass och ingen stress. Allting packat och förberett, kläder och skor bestämda, bara att kliva upp och mosa i mig min 2 dl-portion havregrynsgröt samt kaffe. Det senare fick önskad effekt på magen och jag kunde nöjd och redo rulla iväg från Upplands-Väsby mot Lidingö. 

En viktig poäng med att åka ut tidigt är att få en bra P-plats och kunna ha bilen som bas och inte behöva husera på en gräsmatta någonstans med folk som kliver en på fötterna där man sitter och lyssnar på Mix Monopol på 160 dB ur Lidingövallens högtalare. Hämtade nummerlapp, riggade allt för race och satte mig i bilen för att äta, slappa och gå igenom taktiken. 

Siktet var inställt på ett så jämnt lopp som möjligt sett till första-andra hälft. Att komma nära min bästa-tid kändes avlägset, så det gällde att hitta andra utmaningar och att göra ett LL i nära nog jämn km-takt över halvorna vore lite kul. Nyckeln till detta är en mycket lugn inledning, vilket också stämde bra med att minska risken för att gubbvaderna skulle slå till. 

Jag lyckades stanna bilen nästan så länge jag lovat mig själv 😉 men till sist kröp det för mycket i kroppen, så jag gav mig iväg i sakta mak med ryggsäcken mot väskinlämningen. Joggade så gott det gick i floden av människor hela vägen till starten. Lång stretching och det kändes att stretchingen kvällen innan samt allt rullande på Foamrollern i veckan gjort nytta. 

Högt upp till vänster som vanligt och så var det dags. PANG och så iväg. Jäklar vad fort det går! Många i startgrupp 2 är riktigt duktiga löpare, men det måste också vara många som inleder långt över sin kapacitet. Jag försökte hålla igen men det är väl både så att tävlingsdjävulen tar tag i en och att det är svårt att backa från en position utan att bli trampad och sparkad.

Kanske var jag lite väl offensiv i att hålla mig framme, för de första 2-3 km gick konsekvent något för fort för mig instängd i en tät flod av löpare. Fortfarande efter 5-6 km låg snittakten på runt 4:40, och det är för högt givet min träningsstatus. Jag tog det lugnt uppför men släppte på utför. Hela tiden kändes det lite trångt i bröstet, med en lätt brännande irriterande känsla i luftrören som antingen var ansträngningen eller den där lätta infektionen som inte riktigt släppt, eller en kombination.

En sportdryck och en vatten vid första vätskan efter knappa 6 km och tog det sedan lite lugnare för att komma in i rätt ansträngning. Nu tunnade det ur lite och man kunde hålla sin egen takt på ett annat sätt. 

Från ca 7 km släppte den lite tunga känslan och loppets enda riktigt positiva segment i känsla i kroppen varade fram till kanske 13 km. Jag kände mig rätt så på hugget en bra bit till, men när jag närmade mig halva banan började jag återigen få svårt att hålla samma takt som löparna omkring mig. Tog min första gel vid 15, ordentligt med vätska och en bit banan. Jag kollade inte klockan under loppet förrän efter 17 eller 18 km, men halva banan gick på strax under 1:15.

Helt OK flyt i de första backarna, speciellt utför. Fortfarande vid ca 17-18 km såg jag att min rullande tid låg på samma minut som 5 min/km-schemat. Sista backarna innan det flackar ut uppe på gatan innan utförslöpningen mot Grönsta började det kännas rikigt drygt, och väl uppe på asfalten var det mycket tunga ben och lufslöpning. En gel innan stationen vid 20 och så bra med vätska och en bananbit igen. Gick uppför backen efter och kände mig plötsligt nästan slut. Kunde knappt ta fart uppe på krönet. 

Det flyter på rätt snällt en bit med flackt utför. Mängder av löpare flöt förbi och jag insåg att jag hade de första krampkänningarna i vaderna. Det var inte gubbvadernas brännande punkter utan trötthetens kramp som tar ett grepp om hela muskeln. På något sätt kom jag ändå igång lite bättre igen efter en djup svacka i tempo och mentalt, kunde flyta på rätt OK i de långa utförslöpningarna. Takten på plan mark var dock bedrövlig.

Tredje och sista gelen vid stationen vid 24. Svårt att säga om dessa har någon effekt när man är så dåligt förberedd men det är en kick mentalt med det söta i munnen och ordentligt med vätska. Gick raskt uppför Abborrbacken till strax innan asfalten när det flackar ut. Tuffade på rätt OK resten upp till toppen. Utför mot ängen där vätskan stod “i gamla tider” kändes det plötsligt jobbigt att springa utför också – kramp i baksida lår. 

Resten blev en total pina. Löpning utför såväl som på plan mark fick göras med fel teknik för att inte få kramp bak i låren respektive vaderna. Steglängden kan inte ha varit mer 3-4 dm… För första gången någonsin blev Karins backe en befrielse, för uppför var det enda jag kunde ta mig fram med något sånär teknik. Backen fick en stretching-effekt som gjorde gott, och plötsligt kunde jag jogga på rätt OK. 

Jag hade sedan länge gett upp tanken på tider m m, då jag vid 25-26 insett att även 2:45 var kört. Efter sista branta kurvan stod en kille och skrek “600 kvar, kämpa på!”. En titt på klockan och lite huvudräkning visade att under 2:50 skulle vara möjligt med en långspurt. Kroppen fick finna sig i att jag bestämmer – inget jävla kramptrams de närmsta 2,5 minuterna!! Upp i steget och så bara trampa på, och se på den – i mål på tiden 2:49:31. Direkt på mållinjen vek sig benen och en funktionär som såg min belägenhet föste mig åt sidan och lutade mig mot ett staket.

Jag fruktade en repris på 2008 då jag hade yrsel och mådde illa i flera timmar efteråt. Nu var jag trots allt 15 min snabbare och i betydligt bättre allmän form. Jag samlade på mig bullar m m och gick och bytte om. Krampen kände jag inget av men väl blodblåsorna under fötterna. Det gick fort att fylla på batterierna. Det kändes lite löjligt att ha kommit i mål nästan utan att vara andfådd, och sedan på kvällen gå på 40-årsfest och studsa omkring till ett live-band och komma hem frampå småtimmarna. Somnade ändå ovaggad, så att säga. 

Jag behöver hitta en bättre och stabilare väg framåt med att sköta om mina vader. Nya möjligheter att massera själv med foamroller har ju på kort tid visat sig lovande. Jag kan bli oändligt bättre på stretching och rörlighet hemma, och inte bara när jag är “tvungen” efter passen på Friskis. Annars är det mesta positivt med massor av ny träningsinspiration genom MTB-hojandet och simningen. Varje gång jag kommer ut och springer utan ont i vaderna är det en fröjd. Ska bara se till att det blir regel snarare än undantag. 

You are never out of the fight.