Efter att ha misslyckats med pastaladdningen och ätit oxfilé på Kråkan igår hade jag inga egentliga förhoppningar om dagens marathonträningspass. 12-13 km i 6-tempo stod det på programmet och ute öste regnet ner. Efter att ha väntat hela dagen på att det skulle sluta insåg jag strax innan fyra att det enda som hände var att det blev mörkare ute så då stack jag ut medan det fortfarande var lite dagsljus kvar.
Efter en knapp kilometer var skorna dyngsura och så även jag. Det enda som krävts för att fullborda misären hade varit en snöstorm, en get och fyra snoriga ungar men det slapp jag som tur var.
Jag sprang söderut och hoppades på varmare väder, och när jag kom till klimatzon Kållered slutade det faktiskt regna. Jag forcerade Balltorpsmassivet från sydsidan och när jag kom över till nordsluttningen började det regna igen men då var jag ju nästan hemma så det kändes helt okej.
Jag hade aldrig gett mig ut om det inte varit för träningsprogrammet och det märkliga är att när jag gnällt för mig själv ett tag över blöta skor blev det riktigt skönt att springa och efter 2-3 km hade jag världens flyt och det kändes hur lätt som helst. Det här var verkligen ett kalaspass!