Jag är fruktansvärt arg efter ett beslut som idag ramlade i min inkorg.
…
Vissa dagar kan jag gråta av lycka över alla fina människor jag har omkring mig, över hur bra jag mår och att jag får göra vad jag själv vill.
Pengar bryr jag mig inte om, de är bara till för att betala hyran, maten och träningen.

Men när man inte längre kan betala ens en del av hyran? När plånboken är så tom att man inte kan handla mat för veckan?

Kanske finns de vissa som klarar av att vara glada ändå. Inte jag.
Jag är bara arg, på dumma, dumma CSN som gjort fel IGEN (jag är väl ett specialfall som vanligt). Två timmar tog det att skriva en överklagan i morse, men slappna av kommer jag inte göra förrän de går ner på knä och säger förlåt.

Hoppas att en timmes yoga och några pull-ups får mig på gladare tankar; det brukar hjälpa.