I måndags ville jag cykla runt Lygnern. Det är en fin runda och det var länge sen sist. Eftersom lille Scott var det enda motorlösa tvåhjuliga fordon utan punktering var han det självklara valet, men efter 49 backiga kilometer kan jag bara konstatera att i sitt nuvarande utförande, med terrängdäck och med sin fabriksgivna utväxling, är han inget önskvärt sällskap på några tempolopp.
I uppförsbackarna tuggade han på som en sävlig ardenner och jag behövde inte kliva av och leda någonstans, och i de brantaste och längsta nerförsbackarna kom vi upp i svindlande 55 km /h (är inte det förresten snitthastigheten på Tour de France?) men på platten krävdes det mer ansträngning än vad jag var redo att ge för att få upp honom i högre hastigheter än 20-25 km /h.
När jag hade ungefär 4 km kvar blev jag förbisusad av en racercyklist och det kändes som att bli omkörd av en Ferrari när man själv sitter i en bandtraktor.
Det är bara att inse att lillkillen hör hemma i skogen och inte på vägen och det är i skogen han ska få vara i fortsättningen.