Systern fick ett sms från mamma som undrade vad som fick 2 friska, normala kvinnor att åka genom halva Sverige, den ena norrifrån och den andra söderifrån, för att springa maraton i minus 22. Systern svarade ”Vadå normala?”

Det började med att jag skulle åka på tjänsteresa till Luleå, och eftersom systern bor i Jokkmokk låg det nära till hands att föreslå en weekend i Norrbotten. Systern tyckte det vore trevligt att ses, men dessvärre skulle hon inte vara hemma för hon skulle springa mara i Strömsund i Jämtland. Sen berättade hon lyriskt om banan och hur vackert det var, och hur många nerförsbackar det var och innan jag fattade hur det gick till så var även jag anmäld till maran i Strömsund.

Vi började resan på fredagen i Jokkmokk och som chaufför och gel-langare hade vi en drygt två meter lång norrlänning som tävlar i starke man-saker och kan bära 400 kilo (kanske mer, men han har ännu inte prövat), och som dessutom emellanåt extraknäcker som dörrvakt, något som skulle visa sig komma väl till pass. Han log överseende åt all mat jag och systern lassade i oss på vägen och konstaterade lakoniskt att det blir bra ”svulltryck” i magen. Något som är användbart som mothåll vid tyngdlyftning, men knappast vid löpning där man snarare eftersträvar bålstabilitet. Vi jämförde sporterna löpning och tyngdlyftning och jag lärde mig ytterligare ett nytt begrepp, som även är tillämpbart i löpning, nämligen ”syltrygg”, när man tappar fram axlarna och krummar för mycket.

Under resan gav jag och systern utförliga instruktioner om när och hur vi ville ha torra vantar, buffar, mössor och geler langade till oss under maran. Väderprognoserna som vi lusläst de senaste dagarna hade förutspått allt från -11 till -22 under lördagen och klädfrågan som vanligtvis brukar inskränka sig till om jag ska ta den vita eller den svarta Kvarnbytröjan fick en helt annan komplexitet.

Fredag kväll innan sänggång hade temperaturen stigit från minus 17 till minus 15 på ingen tid alls, och vi gick och la oss i förhoppningen att det skulle fortsätta stiga under natten. Icke då.

Vid start var det minus 22 och starten gick inomhus. Klockan 10 öppnades dörrarna till skolan som tjänade som tävlingscentrum och åtta löpare joggade ut på vägen. En löpare hade startat en timme tidigare.
Jag hade vid starten, utöver två undertröjor och R90-jacka, en fleece på mig som jag tänkte ta av mig efter första varvet, men redan efter en halv kilometer blev det alldeles för varmt och jag drog av den och knöt den runt midjan. Ett smart drag, för jag frös bara marginellt om rumpan och baklåren under långkalsonger och vinterdobsom. Buffen som jag andades genom blev snabbt blöt och frusen och jag fick vrida den sidledes flera gånger innan det var dags för byte. När jag pysslade med buffen bet kung Bore mig i kinderna och skickade ner kalla pustar i halsen som fick luftstrupen att svida till och då tänkte jag på Shackleton och barnen från Frostmofjället. Inte sjuttsingen hade de gnällt över fiktiv köldastma och rimfrost i ögonfransarna.

När jag min ovana trogen stannade och konverserade funktionärerna vid varvningen kom långa, breda chauffören, tillika dörrvakten fram och sa med myndig stämma ”Hörru. Jag tycker du pratar lite väl mycket här nu. Ska du int´ ta och springa”. Och det kunde jag ju inte säga nej till…

Banan var en 7 km-bana som sprangs 6 varv, och det var en magisk bana, för nerförbackarna var fler och mer märkbara än uppförsbackarna. När det gick uppför var det som svagt motlut som bara gav platt- och nerförsbackemusklerna en välförtjänt vila.

Målet med dagens lopp var bara att fullfölja, eftersom känslan av fjolårets två brutna maror fortfarande hängde kvar i kroppen som sliskigt äckel.
Och oj vad jag fullföljde. Även om det var – 22 i starten och -26 på kallaste stället, och det var lite bökigt med stelfrusna buffar och mössor så har jag aldrig haft en så här bra känsla på någon mara någonsin. Varven bara flöt iväg och plötsligt var både halva och hela maran klar. Solen skulle enligt vädersidorna på nätet gå ner 14.44 och mitt mål, förutom att fullfölja, var att komma i mål innan solen gick ner, och samtidigt som solen tittade ner under molnkanten och förberedde sig för att doppa tån i horisontlinjen svängde jag runt hörnet in på målrakan och det kändes så bra.

Om ni någon gång får tillfälle att springa en mara i Strömsund så rekommenderar jag det å det varmaste. Vad det än är för väder.