Min plan för året var att inte springa så ohemult många lopp. Jag har skurit hänsynslöst i tävlingsplaneringen och tänkt att jag ska skutta runt och ha det bra och bara delta i ett par smålopp emellanåt. Inga vårtävlingar. Inte. Nej.
Likförbannat fann jag mig i förmiddags smygande utmed väggarna uppe i Solvikingarnas stuga, i sista stunden, kallsvettig och abstinensskakig, sträckandes ett par solkiga sedlar mot funktionären vid efteranmälningen; “Pleeease sir..give me a nummerlapp. Just one. Schyssta då. Jag har inte tävlar på flera veckor. Det här blir sista loppet på länge, länge. Jag kan sluta när jag vill…”
Och funktionären såg varken medlidsam eller föraktfull ut när han langade över nummerlappen utan log och sa lycka till, så det syntes kanske inte utåt hur nedgången i loppträsket jag är.

Och hur kunde det bli så här?
Det var evigheter sen jag var hemma en helg och slappade och jag såg fram emot att tillbringa denna helg i hemmet, eller på cykeltur i närheten, men när damsektionen var ute och löpskolade sig i torsdags var ett av momenten en rusch utmed järnvägen och hej vad det gick undan. Ordförande Anne frågade varför jag aldrig sprang så fort på lopp, och det kunde jag ju inte svara på, men jag antar att det är för att alltid när jag springer fort på lopp och tittar på klockan hur fort jag springer tänker jag antingen att “Oj, vad fort det går. Så här fort kan ju inte jag springa. Det är bäst att jag blir trött nu.” Eller också tänker jag att “Oj vad fort det går. Men det känns bra så jag fortsätter så här i tre mil till”. Och i båda fallen går det åt helsicke.

Men ordförande Annes man som är en klok karl (löpmässigt klok i alla fall.)sprang årets första lopp med förtejpad display och det kunde ju vara något för mig tänkte jag. Men för att testa det måste jag ju springa lopp snart, tänkte jag vidare, och nästa lopp är ju Vårtävlingen som jag inte ska springa eller ska jag det ändå kanske oj men vi skulle ju ut och cykla men nu snöar det ju ute ändå så då kan man ju inte cykla i helgen så då är det ju lika så bra att springa lopp, och därefter hade jag liksom bestämt mig utan att riktigt fatta hur det gick till. Och sen var det ju en lätt match att förankra idén i hemmet och i förmiddags stod jag således på startlinjen med tröjärmen över displayen och sen sprang jag som attan och trots att jag verkligen inte har någon fartträning i kroppen i år utan bara såsat runt och dessutom inledde året med massa ljumsk- och bäckentrams så gick det kalasbra.

Jag har svårt för backar, så är det bara, men för övrigt kändes det bra och jag tror att jag behöver lite backar på lopp också för att få lite variation, för när det bara är platt går det åt helsicke ändå.
Nu sitter jag här och är nöjd och glad över mitt fina formbesked men jag har inte någon aning om vad jag ska med det till. Men det känns mysigt på något sätt.