2/4

Helt otroligt vilken verkan Monte Gordo hade på mig.
Jag tänkte idag att jag skulle kolla formen på 8:an i Skatås idag, och kart- och avståndsilliterat som jag är trodde jag att det inte var mer än 2 km till Skatås, så jag utrustade mig med en perfekta-flaska med vatten och en tjuga till glass och stack iväg. Så sprang jag till Skatås (det visade sig vara 4,6 km) och sen sprang jag 8:an (som bara är 7,8 km) i god fart. Vid 4-5 km låg jag bakom en kille i 5.20-tempo och tyckte att det funkade ju bra för jag kan ju inte springa så fort ändå, men innan sista uppförsbacken tyckte jag att han var för jäkla långsam och tänkte “varför ligger jag här bakom den där sölkorven och småfiser? Jag har ju sprungit 52 km i Portugal och är jättetuff och säkert mycket snabbare än så här” Så jag matade muntert och frejdigt förbi honom i uppförsbacken och väl uppe fortsatte jag i ännu högre tempo (vilket visade sig vara runt 4.40-tempo) och det kändes bara hur bra som helst.
Sen när jag hade gjort hela varvet visade det sig att jag snittat 5.16-tempo på varvet.
Då blev jag rädd för mig själv och undrade vems ben jag fått med mig hem från Monte Gordo egentligen.

Sen sprang jag hem, och när jag kom hem kom jag på att jag faktiskt sprungit 17 km, något som jag tidigare betraktade som långpass och således endast utförde på helger efter minutiösa förberedelser och minst 3 perfekta-flaskor med sportdryck.

Nu vet jag inte vad jag ska göra för att förvalta mina ben. Tänk om det försvinner!