Ajdå. Det står bloggposter på kö men av dem bidde intet. Jag har haft fullt upp med att hålla näsan över ytan med annat runtomkring.
…Eldhärdar och brådska! PANIIIK!!!
Har man väl bränt sin näsa tillräcklig hårt på stressens flammor så är det svårt att återfinna toleransen för den. I alla fall för mig. Jag är kanske mer allergisk mot tidspress än vissa tror är möjligt. Det har blivit en viktig livsstrategi att jobba för andras nycker så lite som möjligt, för mig själv desto mer, och att leva så som jag själv vill varje dag. Det blir inte många betalda arbetstimmar, så jag får hålla mig lite sparsam för att få det att gå runt. Klart värt det.
Bekantingar har reagerat med överraskning när det kommit fram att jag är en sån där über-känslig typ som inte klarar mycket alls. För mycket stimuli, för mycket socialiserande på en gång och stackarn kraschar på närmsta säng.
“Men, du är ju så lugn! Du mediterar ju!”
Jo, det är sant. För det mesta gör mindfulness, meditation och även yoga hela skillnaden. Hjälper mig att se det fina i allt och alla och finna djup glädje. Sådana tekniker är, liksom vanlig träning eller trevligt middagssällskap, starka verktyg för att varva ner och börja om med dagen.
Problemet är bara att just i de perioder när något skapar mer negativ stress än jag klarar, så tenderar jag att tappa alla de goda rutinerna på en gång. Det är på eller av. Träning, meditation, näringsriktig mat och allt… Eller jobb, jobb och mer jobb (eller vad som nu är stressande). Kanske är den lurigaste boven i dramat hur nedgången börjar så smygande att det inte märks: Med små, enkla negativa affirmationer. Jag orkar inte idag. Jag är för trött. För svag. Har nog lite ont i magen. Har inte tid…
Det verkar ta mig omkring tre dagar att gå över från välmående till en lätt destruktiv livsstil. Tre ynka dagar!
Så nej tyvärr, zen-strategin funkar inte på mig när det brinner. Inte än i alla fall. Jag behöver väl öva mer. Så vad ska jag då göra – finns det ännu kraftfullare verktyg?
Jag har faktiskt hittat en dunderkur mot det här eviga problemet. Kuren är superenkel, tar oftast bara några timmar i anspråk per vecka och fungerar fläckfritt varje gång. En riktig mirakelmedicin! Tyvärr finns det en hake som jag får erkänna är djupt orättvis: Inte alla har möjlighet att alls gagna knepet. Jag önskar verkligen att alla kunde då och då. Men med vetskapen om att det mest handlar om små upprott i vardagen så kanske det går att finna andra sätt…
Här kommer den i alla fall, min dunderkur.
Gå på tur. Ja, så enkelt var det! Det spelar ingen större roll för mig vad “gå på tur” betyder; det kan vara vandring över somriga ängar eller klättring i branta vita berg. Tillsammans med någon annan eller själv, med eller utan mål.
En tur är för mig inte bara om att komma ut i naturen och röra på kroppen, vila sinnena men ändå lyssna och se, att känna och uppleva, hantera och möjligen bearbeta. Samt att känna tacksamhet, skapa minnen och återkoppla till mig själv. Som om allt detta inte vore nog. Att gå på tur råkar också vara ett vansinnigt effektivt sätt att kravla sig ur vardagslunken.
Min vanligaste negativa affirmation är “Jag orkar inte”. Ibland tror jag knappt att jag klarar att gå utanför dörren. Det fanns en tid när jag verkligen inte orkade det, så jag är väl lite extra känslig för den sortens inre argumentation. Och ju fler dagar i rad som jag inte har orkat, desto svårare blir det. Men väl utsparkad genom dörren och gående uppförs så kommer kroppen förr eller senare ihåg: “Jag måste inte vara trött. Jag måste inte vara fast i en loop av stress. Jag måste ingenting…” Det här är oftast ingenting jag tänker på. Det gör kroppen åt mig.
Jag bryter lunken genom att bryta med mina egna föreställningar om vad jag kan och inte kan, orkar och inte orkar just idag. Ett litet uppbrott i vardagen hjälper till att öppna både gamla dörrar och nya. I takt med att tröttheten släpper taget får jag handlingskraft. Saker blir möjliga igen. Det är min dunderhonung.
Så, två veckor av upplevd stress är just förbi. Nu börjar känslan av lugn ta vid. Vi medicinerade oss väl med ett par återbesök på favoritturen Toreck samt en kort puderdag till Karlstor. Den senare var på M’s födelsedag. För honom var det en fantastisk present att få gå första turen i år utan smärta i någon av fossingarna. Vi kan bara hoppas att det fortsätter så. Go tur 🙂
Kan bara hålla med dig om allt även om jag hör till de som aldrig stressas. Mycket beroende på att jag alltid har gått mina egna vägar.
Tack för era fina kommentarer! Jag ville gärna svara på var och en, men det går inte tyvärr. Så var ska jag börja…
Stress är svårt. Egentligen vet jag att det jag personligen kallar stress till stor del kommer inifrån (en del skulle väl kalla samma situation kolugn, eller lagom utmanande, kanske rolig). Men att gå från den tanken till att lära hela kroppen att reagera annorlunda är lättare sagt än gjort… särskilt för de av oss som är känsligare för intryck.
Det är ju också så att min motivation och mina mål måste komma inifrån, de kan inte tryckas på mig av någon annan. Att “jobba för andras nycker” gör jag ändå gärna så länge jag lyckas internalisera mål som är kompatibla med dem (disciplin och organisation är inte problemet här). Men om andras mål är alltför långt ifrån mina egna, då kraschar jag snabbt. Att göra “40-timmars arbetsvecka mån-fre” utan alldeles särskild inre motivation har jag faktiskt inte klarat en enda vecka av mitt liv. Så mina val har varit av nödvändighet mer än mod. Modigt är väl framförallt att börja lyssna på sig själv.
Måste bara inflika för säkerhets skull, att jag absolut inte vill påstå att alla vill eller alls har anledning att bryta med “40-timmars arbetsvecka-normen”. Men för oss som verkligen inte passar in i den kan det väl vara intressant att höra att det går.
Jag tror också att de små stegen är viktigast av allt. Drivkrafter och behov är väl sånt som visar sig efterhand, och utvecklar sig organiskt. Jag visste knappt att jag älskar berg förrän jag hamnade här ;-D. Nu har vi i och för sig inga barn i bilden (eller krångliga sjukdomar eller något annat att rå om), så det kanske är lätt för mig att prata om mindre jobb och mer kvalitétstid… Å andra sidan så är det väl just när man har barn som kvalitetstid är viktigare än någonsin 😉 Det går ju, som du säger David, att prioritera det genom små små steg.
Det är ju lätt att tro om folk som lever i “sin drömvärld” att de bara åkt på räkmackor. Att det egentligen inte går att “leva liv i enlighet med egna mål och önskningar”. Och man kan tro att det skulle bli kaos om fler ändå försökte göra det. Det tror inte jag. Jag tror vi generellt blir mer kreativa, produktiva och empatiska av att gå efter inre drivkrafter i stället för att följa andras. De allra flesta vill och behöver aktivera sig med något produktivt ändå. Men ibland lite mer på egna villkor.
Tack för att du delar med dig av dina tankar på ett så öppet, lösningsfokuserat och roligt sätt. Det är inspirerande för en annan som haft ett uppvaknande runt vikten i att lyssna på sig själv på rätt sätt. Verkar som du gjort modiga val runt hur och var du lever.
Vi har gjort en del steg i riktningen att jobba mindre för andra – börja jobba deltid och hyra ut källaren i huset där vi bor. Step by step..och så försöker jag påminna mig själv om att få framgångssagor är raka linjer.
Ser ut som att säsongen är riktigt bra där ni är. Håller tummarna för att det fortsätter ett tag till!!
Intressant och fint skrivet. Och vilka vackra bilder. 🙂
Jag tycker alltid det är lika glädjande och inspirerande att läsa om människor som förmår välja “att jobba för andras nycker så lite som möjligt, för mig själv desto mer, och att leva så som jag själv vill varje dag.”
Så fint skrivet! Och så ljuvligt att bli påmind om vilken välsignad dunderhonung det är att komma ut i naturen!
Jag kan känna igen mig i väldigt mycket av det som du skriver, eftersom jag också är oerhört stresskänslig och har svårt att tåla tidspressen under vardagarna med tidiga morgnar, alltför många intryck under dagen och kravet på att hjärnkontoret ska vara igång under många timmar i följd. 🙂 Alldeles för ofta så kommer det tankar som “Hur ska jag orka…?”, “Hur ska jag klara av…?”