Tyvärr blir det inget karateläger i år. Typiskt, typiskt, typiskt! Jag höll nästan på att börja gråta när jag fick beskedet, men sedan besinnade jag mig och kom på att jag faktiskt är en vuxen människa. Det är så lätt att glömma det när man är kort. Nu får jag istället fokusera på min löpning. Det har inte gått så bra för jag tappade sugen ett tag. Det kändes som att jag bara sprang och sprang och inget hände. Nu försöker jag höja hastigheten, vilket även innebär smärttröskeln. Det här är ingen småpotatis för mig. Jag har verkligen svårt att motivera mig till att frivilligt pressa mig till något som inte är så trevligt. Det kanske är därför jag tappade sugen? Nu tycker jag att det ändå börjar ge lite resultat. Om jag försöker glömma att det inte är skönt och pressa mig lite till, att höja farten, springa fort lite längre, inte sakta ner efter backen… så upptäcker jag att det faktiskt går att göra det. Och viktigast av allt: jag dör inte av det. Nästa steg är att våga göra detta på ett taktiskt sätt och bevisa för mig själv att jag kommer att orka hela sträckan även om jag ökar lite mer och lite tidigare än jag gjort förr.