Eftersom det slutade i sjukvårdstältet i Frankfurt gjorde jag ett nytt försök att få till ett bra Ironmanlopp i Kalmar i helgen.

Simningen var ändrad till en fyrvarvsbana eftersom det var sådär 13C ute i rännan där man simmar som längst ut på originalbanan. Även på den ändrade banan var det svinkallt: 16,1C. En effekt blev att vi inte-så-snabba simmare blev till en stor klump som fick trampa vatten vid första bojen. Under första varvet hamnade jag i ett stimm med jag-kan-simma-200m-snabbare-än-dig-men-orkar-inte-längre-än-så och fick den obligatoriska käftsmällen, blev neddragen några gånger och det var dessutom någon som greppade min vad misstänkt länge. Det sistnämnda löstes givetvis med en kraftig spark. Följande varv hade jag lämnat stimmet bakom mig och fick någorlunda flyt. Varvningarna var inte kul alls eftersom man tog sig upp på en strand med lite väl stora stenar och mina fötter var stelfrusna: ren misär. 1:12 får räknas som godkänt med tanke på hur långsamt simningen har gått sedan Frankfurt.

Väl uppe fick jag knappt av mig våtdräkten: var alldeles virrig och hade dålig fingertoppskänsla av det kalla vattnet.

Cyklingen gick ok det första varvet, drägligt andra men riktigt långsamt sista. Lyckades dock hålla mig i bågen hela vägen trots att det kändes som att den lutade lite väl mycket neråt, något jag efter tävlingen kunde konstatera att den verkligen gjorde. Får lära mig att dra åt den ordentligt :-). Kände mig rejält sliten på vägen ut på det sista varvet och riktade in mig på att komma igång igen på väg in med lätta växlar och Cola. 5:22 är alldeles för långsamt, trots att det blåste.

Efter att ha pudrat näsan gav jag mig ut i maklig takt på löpningen och första varvet gick alldeles utmärkt, men en stund efter det fick jag magknip och klarade inte av att hålla motivationen uppe att fortsätta hasa mig fram. I den farten kändes det helt enkelt inte kul nog för att väga upp lidandet! I mål skulle jag iallafall ta mig så jag promenerade och njöt av solen, men kom fram till att jag av praktiska skäl borde springa det mesta av sträckan: att gå tar väldigt lång tid! Efter en stunds funderande kom jag fram till att det är kul att springa fort och skönt att gå så varför inte kombinera? Resten av loppet blev därför ett intervallpass; säkert irriterande för en del motståndare ;). 4:07 är väldigt långsamt.

Om jag skall vara lite positiv är dock 10:50 min näst bästa IM-tid.

Det känns som att jag äntligen (!) har kommit på varför jag inte lyckas på Ironmandistansen. Löpningen går så långsamt att det inte känns kul och jag tycker inte om att lida för lidandets skull. Om jag springer så snabbt att det känns kul orkar jag inte springa hela distansen. Oavsett vilket slutar det med att jag går för mycket.

Just nu känns det inte som att jag kommer att försöka igen utan kommer att hålla mig till HIM och kanske 111.