Nervägen mot San Giacomo i Italien visade sig snabbt vara helgens andra höjdpunkt. Längs en brant stig cyklar man efter bästa förmåga i ilfart över stock och sten. Man är ensam, allt annat runt omkring försvinneri ett swish. Det pumpar i biceps av att hålla fast i styret trots att jag försöker vara mjuk i armarna. Världen skakar, vinden susar. Vilken fartkänsla! Längre ner smalnar stigen av ytterligare, och i stället för en stadig nerförslutning går det nu upp och ner som i berg-och-dalbana. Snart är det tekniskt riktigt svårt, jag hoppar av och till slut gör Markus det också. Stigen planar ut men hormoner flödar hela vägen fram till Lago di San Giacomo, sjön som jag hela förmiddagen längtat efter att bada i men som jag nu helt ignorerar till förmån för mat.

En vettig dagsettapp skulle nu ha fört oss vidare till närbelägna Livigno, där vi kunnat sova i valfritt gästhus eller till och med på halm i någon lada; schweitzarnas senaste finurliga turistattraktion för natur- och ursprungssökande familjer och fattiga studenter. Då hade trötta ben kunnat återhämta sig och vätskebalansen kunnat jämnas ut i god tid innan läggdags. Men nej, vi måste prompt upp till Rifugio al Passo di Cassana; ytterligare dryga 800 höjdmeter varav 600 på en orimligt brant grusstig där en grupp proffcyklister efter oss (de såg ut så i alla fall!) gav upp och började gå efter bara några meter och sedan vände. Vi var därmed ensamma om den långa cykelsläparkampen denna sena eftermiddag, sånär som på några iller-liknande små djur samt två unga killar som knatat hit för att fota dem.

Den italienska hyttevärdinnan lovordade min starka insats när vi stapplade fram emot henne. Hon hade väl sett mitt snigelsnabba antågande de sista tunga hundra höjdmetrarna innan hytten och led med mig. Vi tilldelades snabbt rum och handdukar men fick vackert vänta ändå, eftersom huset bara hade en dusch.

Hytten var på den italienska sidan, och det märktes på måltiderna. Hela första sidan av menyn täcktes av olika sorters kaffe. Följande sidor förstod vi knappt alls, förrutom att det var ost i nästan allt, och polenta till alla huvudrätter. Kanske var det just den hemgjorda osten som gjorde både förrätt och huvudrätt till kulinariska mästerverk, kanske var det hunger, hursomhelst åt vi som om det inte fanns någon botten och kunde verkligen knappt gå upp för trapporna till rummet efter middagen.
Frukosten var även den mycket annorlunda från en standardfrukost på en österrikisk eller schweizisk hytt, men bara till det bättre. Synd bara att jag fortfarande var rätt mätt från kvällen innan…