Dag 3

Punktligt, 08:00. Stigen över passet var mycket brant, först 95 meter upp och sedan ett antal hundra ner. Även efter krönet gick jag hela vägen, till och med det var hårigt ibland. Markus, som faktiskt cyklade stora bitar nerförs trots den branta lutningen och det lösa underlaget, fick nog vänta i en halvtimme på mig, och när jag väl kom fram var jag sur som en citron och arg som ett bi. Jag hade av någon ännu idag okänd anledning tröttnat på det här med cykling helt.

Det skulle jag komma att demonstrera tydligt ganska snart. När vi hade kommit ner i dalen på andra sidan gick stigen snart över i en bred, enkel och sluttande grusväg där vi båda körde på i hög fart. Och just där den långa nerfarten slutligen planade ut, där det var som allra minst tekniskt, lyckades jag vurpa. Hjälmen bucklades lätt, från ena vaden, låret och axeln rann blod. Så bra att vi har ett exemplariskt skött första-hjälpen-kit med oss på våra äventyr. Det tog säkert en halvtimme att rengöra och plåstra om alla sår innan vi kunde fortsätta, nu i avsevärt makligare tempo, mot dalen vi skulle följa de sista 42 kilometrarna i nordostlig riktning tillbaka till turens utgångspunkt. Dagen innan hade 500 höjdmeter uppåt varit helt okej, nu var 5 ett problem. Som tur var gick merparten av sträckan nerförs längs fina skogsvägar och på asfalt.

Vi hann fika vid ett vattendrag strax innan turen var till ända, och blev åskådare till en grupp forspaddlares hårda kamp i det strömmande vattnet. Det skulle jag vilja prova. Jag noterade att alla hade hjälm på och tyckte att det såg mycket trevligt ut, utan att ta större notis om Markus försök att förklara svårigheten med det hela. Nu vet jag vad jag vill prova på härnäst.

Totalt avverkade vi 3200 hm (500 färre än planerat) över 145 km på två halvdagar och en heldag. Lite väl ansträngande för att kunna kallas ”Genusstour”, och några partier var tekniskt utmanande, men vi har verkligen njutit av varje stund (nja, förrutom delar av sista dagen…). Vi hade belönats för mödan med undersköna panoraman, urmysiga byar och möten av andra kulturer. För att inte tala om känslan att ta sig över alper på egen maskin, för första gången på två hjul. Förhoppningsvis dröjer det inte ytterligare tre år innan vi kommer iväg nästa gång.