(Vad gäller rubriken så har jag inte skrivit något inlägg om 1 och 2… än 😉 )

Igår gav vi oss på en multipitch som satts upp för bara ett par år sedan: “D’r Olt und D’r Jüng” på Zinken (10 pitcher, 270 m varav 70 scrambling). En förare över Allgäu, som vi hittills har haft tveksamma erfarenheter av, var allt som fanns att utgå från. Exakt vad som väntade oss var behagligt oklart.

Precis som vägen. Efter att ha släpat cykeln uppförs i ett par km (att sitta på sadeln visade sig oväntat ovälkommet efter gårdagens långa cykelrunda i Rohrmoosdalen…) skulle vi enligt boken korsa ett stiglöst skogsparti, gå upp 50 meter, följa en grusränna 100 meter upp och traversera 30 meter på gräs till insteget. Låter ju plättlätt!
De första 50 metrarna var mycket branta. Klättring på gräs har vi gjort förr, och vi börjar sakta vänja oss vid att en grästuva håller för hög belastning. Men att det skulle bli än brantare hade jag inte kunnat föreställa mig.Efter 150 skakiga meter, med ett grandiost avslut travererandes gräsväggen med tomrum under oss, skulle vi alltså samla kraft för att äntligen börja klättra. 3 km från bilen till insteget hade tagit oss över 2h, vad bra att vi började tidigt. Fördelen med denna uppvärmning var den nu starka motivationen att klara leden.

De första två replängderna är UIAA 6-, för oss en alldeles tillräcklig utmaning med allt metallskrot eller allmänt ryggsäcksinnehåll man kånkar runt på. Svårare sträckor visade sig tack och lov rimligt välsäkrade, så det flöt på bra. Förrutom att några fingrar domnade bort av belastningen på slutet så var klättringen för mig som andreman en riktig njutning, på fast och fin klippa, med välkommen skugga i hettan och med bekväma standplatser.
Den kommande replängden var trots graden (4+) mer mentalt ansträngande, så det blev en snabbfika i solen innan vi scramblade vidare över gräs och lös sten. En lång repa (4), scrambling igen, och sedan var vi redan ganska nöjda och redo att gå hem.

Men det var fortfarande tre långa repor ovanför oss. (4-, 5+, 5) . Vi hade nästan inget vatten kvar och det var nu oerhört varmt i solen. Med anmarschen i bakhuvudet fortsatte vi tjurigt uppåt. På vägen hittade vi en loggbok som avslöjade 6 bestigningar i år. Skönt att det inte är någon trängsel i alla fall!

Efter sista pitchen, när jag säkrade Markus upp den sista scramble-sträckan till toppen, föreställde jag mig hur glad jag skulle bli när jag nådde det stora toppkorset efter 9½ timmar på fötterna. Men man ska inte ropa hej… För att komma ner på rätt sida av berget hade vi valt vägen över den närliggande toppen Sorgschrofen på ungefär samma höjd, och toppen såg härifrån ut att vara mycket längre bort än vi trott…

Ibland är man mer glad än annars över att se kor lugnt strosa vid sin sida. Pulsen når hanterliga nivåer och stegen blir långa. 18:45 nådde vi cyklarna, där den undangömda camelbacken med en liter friskt, läskande vatten tömdes omgående. Och en stund senare var vi tillbaka vid bilen, efter sisådär 11½ timme på gång. Ett mass av Hefeweizen nere i byn var mer än välförtjänt.