Det hade utlovats både sol och moln, mer av de senare. Jag hade ställt klockan på tidigt och vi kom till liften bara några minuter efter att den öppnat. Överallt massor av nysnö sedan gårdagen, men också massor av spår. Obegripligt, de måste ha åkt i noll sikt, eller kanske hade det kommit i busslaster senare på eftermiddagen då det faktiskt blev 2-3 timmar sol. Men nu var det inte många ute, och det fanns fortfarande massor av fina åk kvar till oss!

Vi började i flack terräng (vänster om blå pisten), med två mycket härliga åk även om det bitvis var lite dåligt glid för mina skidor. Markus på brädan hade det bara härligt.
Hurtfriskt gav jag mig sedan på snön till höger om svarta backen. Det gick bra till en början… Jag har en oerhörd förmåga att tappa bort mig själv och åka fel; det gjorde jag självfallet även här. Kom bara en aning längre ner än jag tänkt, och det slutade med en oerhört brant sluttning. Ovanifrån såg det ut som 85 graders lutning (fast det var kanske närmare 75). Med liften och alla dess nyfikna blickar rakt ovanför fick jag gräva mig bort åt det håll jag egentligen hade tänkt åka. Det hela slutade med en söt liten vurpa vid hoppet ner i pisten. När vi såg mitt spår från liften senare kunde jag bara skratta – jag hade lyckats pricka det allra brantaste partiet i hela närområdet. Det fanns hur mycket som helst som var åkbart runtom! Jaja, man ska ju lära sig någon gång.

Nu började det bli riktigt soligt, snön var fortsatt fantastisk och livet lekte. Vi misstänkte att det skulle börja bli kö vid övre stolsliften inom kort, så vi beslutade oss för att testa nedfarten till Wäldele som Markus gjort med vår granne David för några dagar sedan. Det är ett naturskyddsområde, och dessutom farligt med många djupa sprickor och hål, så det gäller verkligen att hålla sig någorlunda till spåret. Om det nu fanns något spår.

Till vår lättnad var det nu spårat, vilket förenklade både navigation och glid på de längre flacka sträckorna. Jag kanske borde säga “genomsnittligt flacka”, för hela vägen är en enda lång serie av lekfulla gupp – går det inte nerförs så går det över små kullar och hopp, precis hela vägen.

Alldeles i början av nedfarten lyckades jag åka med huvudet före ner i en snögrop och lösa ut båda bindningarna. Tur att det var ett mjukt fall. När jag krånglat mig upp och tittade tillbaka så var skidorna borta, gömda av flera decimeter snö.
Därmed hade jag redan tappat Markus ur sikte, så jag följde ett av flera spår och hoppades på det bästa. Vilket naturligtvis slutade tvärt vid ett 10 meter högt överhängande drop. Njäe, inte idag tack. Att vända var inte heller det lättaste på minimalt manöverutrymme i djup snö. När jag äntligen tagit mig till säkrare mark kom insikten att jag var ensam – Markus borde vara nästan nere vid det här laget.

Sen var det slut på dramatiken, bara ett härligt guppigt spår genom skogen med puder runtom att reglera farten i. Alltsom allt tog det kanske 40 minuter – välspenderad tid om man frågar mig. Vi tog bussen tillbaka till Ifen och jag kunde inte hålla mig – Markus var lättövertalad och det blev tre åk till runtomkring röda pisten vid ankarliften.

Väl hemma träffade vi Sabine, som efter en halvdag i skidbacken med barnen just satte fram en solstol för lite egentid med en god bok. “Som på semester!” sa hon med ett leende, och jag kunde inte annat än hålla med. Vi ställde fram våra egna solstolar, Markus gjorde Kaiserschmarrn och så blev det lunch i värmen med en gnistrande utsikt över dalen.

BIlderna nedan snodde jag från någon tur vi gjort nyligen – de förmedlar precis samma härliga känsla 🙂