Första upplagan av Ö-loppet gick av stapeln i Göteborg 4 augusti 2012 slutade i eufori. Jag och Eva-Lott tog hem silverplatsen i damklassen.
I ett härligt soligt väder gick starten och vi hade nu en sträcka på 35290 m framför oss. (löpning ca 30 km, simning ca 5 km) Start Brännö och mål Donsö.

Vi började med en löpning på strax över 2 km för att simma den längsta sträckan 710 m. Första ön vi kommer till ligger jag först och följer ett långt led med lag och vi springer på en smal stig, typ djurstig. Ganska lätt att följa så det kändes naturligt att banan gick där, Men plötsligt, tvärnit! Alla stannar, jäkla skit, alla vi har sprungit fel!! Upp för ett högt berg och ner för detsamma, istället för att springa längs med det, som det egentligen var. Jaha, detta ska inte hända igen, sa jag och Eva-Lott till varandra, nu ska vi vara noga med att kolla själva!

Vi vadade, eller vi bestämde oss för att simma igenom en passage där det gick att gå. Men där sjönk man till låren och det kändes otrevligt att det kändes som om skorna skulle bli kvar där nere. Så det var bara att stänga näsa/mun och dundra på. Efter detta var det bergsbestigning som gällde, kände oss som bergsgetter.

Tyvärr efter ca 13-14 km så stukar jag min vänsterfot så innibänken. Ni som gjort detta vet hur det känns. Första känslan jag fick var att jag trodde att nu måste vi bryta. Eva-Lott tog fram elastisk binda och det kom bofasta från ön och hjälpte till. Foten i högläge och av med strumpan. Eva-Lott lindade stenhårt och på med strumpa och skon igen. Satt kvar en stund och fick lugna mig där på berget. Ett kill-lag stannade och ville hjälpa, så snälla. Katrin och Ulrika passerade oss här och jag fick en kram av dom! Drog i mig en värktablett som en bofast kom med och av henne fick jag även ett specillet vristskydd med mig ifall jag skulle behöva. Vilken hjälp jag fick och Eva-Lott var ett gott stöd. Det är en fröjd att tävla med henne 🙂

Vi fortsatte gå igenom en ganska tuff terräng med småsten och höga berg. Och jag tog mig fram så smått. Kände att smärtan började släppa och där det var lite planare underlag försökte jag jogga. Det funkade och jag sa till Eva-Lott att jag gör ett försök. Vi tar en ö i taget och jag lunkar på så gott det går. Jag fick vara mycket försiktig i stenpartier där foten lätt ville ge vika. Längtade till varje simsträcka kan jag säga 🙂 Då kyldes foten ner plus att jag just nu är bättre simmare än löpare haha

Och just simningen gick så himla bra för oss båda. Det jobbigaste var alla brännmanteter alltså, det var inte roligt! Brände läpparna så en gång att dom var röd hela kvällen. Ett tag kändes det som om det var Botox i dom, hur det nu känns haha

Vi gnetade på, löp-sim-löp-sim, en ö i taget. Vid ett ställe så ska alla hoppa i från en jättehög brygga för simmet. Jodå, jag hoppar och glömmer hålla i glasögonen, jäkla skit. De flyger av och jag hittar dom aldrig. Eva-Lott försöker dyka under och kolla men det är alldeles för grumligt. Även folk på bryggan försökte hjälpa till, men de var helt borta. Attans också! Jag hade väska runt midjan med lite grejer i och där i hade jag lagt Eva-Lotts extra glasögon, som tur var. Trampade vatten så gott det gick samtidigt som jag försökte fiska upp glasögonen ur väskan. På med dessa ”gamla” glasögon som egentligen har gjort sitt, såg helt dimmigt. Men va tusan, det funkade. Fick stanna upp ibland och ta av mig för att kunna navigera. Synd det händer sånt här men jag har nu lärt mig att hålla i glasögonen när jag hoppar, så det kommer inte hända igen!.

Nu hade vi avverkat ungefär 22 km på loppet, bara 13 kvar men nu började Jag bli rejält löpartrött. Längtade återigen till att simma, precis hela tiden. Mitt vänsterben var skadat, både stukningen och det problem med vaden jag haft sedan i våras. Var mycket svårt att springa och det tog massor med energi ifrån mig. På Vrångös energistation trycker vi båda i oss så mycket vi kan och svepte varsin RedBull!

Eva-Lott tappade lite på simmet på slutet men det var tur för mig så att jag inte behövde simma på. Den energin behövde jag till löpningen. Men som tur är så är Eva-Lott så stark på löpningen så där hjälpte hon mig. Kompletterar varandra så jäkla bra!

När vi kom tillbaka till Styrsö så var det bara löpning kvar på loppet, bara några km. Vid bron mellan Styrsö och Donsö satte Eva-Lott en hand i ryggen på mig så jag kunde hålla uppe löpningen. När det var 300 meter kvar och det stod massor med folk utefter kanterna så tog vi ut de sista krafterna och gick i mål på 6.31 timmar.

Detta var en euforisk upplevelse måste jag säga! Det bästa/jobbigaste jag gjort på länge! Och så jäkla kul att göra det ihop med Eva-Lott

Nu gäller det att vila lite och fokusera på Ö till Ö om 4 veckor. Jag kommer få koncentrera mig på att läka mitt ben. Stukningen är ingen fara med. Utan det är min muskel i vaden som MÅSTE bli helt bra. Jag kommer nog inte kunna löpträna tyvärr på länge. Men jag tänkte som så, att om jag tränar cykel mycket hårt så kanske jag ändå kan klara av att springa sedan. Det är nog så det kommer få bli, jag har nog inget val. Kommer behandla nu direkt i veckan med ström och laser hos City Sjukgymnastik.

Vi har lärt oss otroligt mycket av denna tävlingen som vi kommer ha nytta av. Det var också mycket bra att se hur vi funkar mentalt så här när vi kör så här långt, och i lag. Det kommer inte bli några som helst problem!

Så glada över 2:a platsen. Och våra klubbkompisar Katrin & Ulrika knep 3:e platsen vilket vi är så glada över också!