Tillägg 18/7: Nedanstående text skrevs innan jag visste att jag hade halsfluss. Ledvärk, svettningar och allmän matthet har således troligen mer att göra med halsflussen än med återhämtningen.
—————————————————————————–
Jag har alltid varit så nöjd och stolt över min fantastiska återhämtningsförmåga efter långlopp, men Lapland Ultra kräver mer återhämtning än något jag varit med om tidigare.

När jag kom hem från Adak var jag pigg och glad i huvudet och ville bara ut och springa långt och länge så snart som möjligt. Till Varberg, runt Lygnern, från Åsa via Gällinge. Det fanns en uppsjö med turer som jag ville ge mig på veckan efter hemkomsten.
Jag prövade ju med ett par löppass och det funkade ju sådär, men efter passen blev jag helt energitom och matt, som att jag använt upp alla reserver. Stora musklerna verkar vara helt i ordning nu, men leder och småmuskler verkar ha tagit mer stryk än någonsin tidigare.

Eftersom jag till slut insåg att det inte är bra att springa för tillfället ville jag ju tröstshoppa och gick till löplabbet för att köpa skor. Filmningen av löpsteget visade med önskvärd tydlighet att småmusklerna som stabiliserar fotlederna var helt uppfuckade. Foten sattes ner rakt, men sen föll hela fotlederna in i någon konstig knyck som var mycket missklädsam. Dagen efter var jag på Intersport i 421 och testade andra skor och den filmningen visade samma sak så jag struntade i skoköp i väntan på tillfrisknande. (Jag beställde ett par skor på startfitness i förrgår istället. De filmar en ju inte.)

Jag prövade med crosstrainer och frisbeegolf i onsdags (en och en halv vecka efter loppet), men natten efter vaknade jag helt genomsvett och med ondare i ljumskar och svanskota än jag någonsin haft tidigare och var tvungen att gå upp och ta en ipren. Det är som att lederna är uppluckrade och inte klarade av skjuvningen som blev av crosstrainandet och backiga frisbeegolfen därefter.
Ytterligare en dag efter var jag fortfarande ledbruten och natten därpå låg jag och svettades som efter en mara och när jag vaknade hade jag inte ont, men jag kände mig matt som efter en längre tids sjukdom.
Och hungrig i vanlig bemärkelse har jag inte blivit heller under de här två veckorna. Istället blir jag helt passiv och orkeslös på gränsen till svimfärdig och hade jag inte haft mat- och sovklocka hade jag nog gått och lagt mig och legat still tills jag dött av näringsbrist. Första gången jag känt hunger var igår när jag cyklade ner till Linnégatan för fredagsmiddag. Jag låg helt apatisk i soffan, men så fort jag satte mig på cykeln och började trampa med benen blev jag vrålhungrig. Så gott!

Och vad korkad jag blivit. Jag brukar ligga bra till på diverse iq-tester som man kan göra på nätet och tillhörde de 4-5 redigaste procenten när jag gjorde högskoleprovet för några år sen, men igår eftermiddag när jag låg och halvslumrade på soffan laddade jag ner en iqtest-app till min iPhone och resultatet visade att jag var, om inte underbegåvad, så i alla fall klart lägre begåvad än genomsnittliga svensken. Det stärker min teori om att vaneultralöpare är lite tetiga. Man kan inte utsätta sin hjärna för så mycket kolhydratbrist vid upprepade tillfällen utan att det sätter spår i huvudet.

Det enda som inte är påverkat är humöret. Jag har läst att humöret kan påverkas efter längre lopp och att löpare har fått postlångloppsdepressioner och upplevt meningslöshet och tomhet, men något sånt har jag inte märkt av. Jag har känt mig nöjd och glad och rastlös trots allt och det har gjort det otroligt frustrerande att inte kunna ge sig ut och springa på riktigt.

Men nu har jag resignerat och insett att återhämtningen får ta den tid den tar. Jag äter gott och dricker gott och ägnar mig åt boule och promenader. Jag har gjort så nu i två dagar och det känns redan bättre. Jag var lite orolig att jag skulle fläska till mig under de här rörelsebegränsade veckorna efter loppet, men den här återhämtningen verkar ta mer energi än jag förstår så jag svullar vidare i godan ro och har det himla bra.
Det här var en nyttig lärdom inför nästa tiomilalopp. För ett sånt måste det ju bara bli.