Från början var tanken att jag och maken skulle springa långpass. 5 mil för att vara exakt. Men latmasken kom ifatt oss och vi tänkte att 5 mil i sträck känns lite jobbigt. Vi kör ultraintervaller istället. Men tanken på att gå upp i svinottan och åka ner till Fjärås och springa 1 mil var tredje timme till sena kvällen tedde sig inte så lockande så vi tänkte att om vi kör start varannan timme istället så behöver vi inte hålla på så länge. Sen tänkte vi på allt meck med att byta om och hinna äta på så kort tid så vi tänkte att vi kan ju ta och klumpa ihop löpsegmenten och köra en stege, 20, 15, 10 istället. Det verkade praktiskt. Inte lika långt heller.
Men på lördagsmorgonen var det himla trögt att gå upp och frukosten var lugn och god och kaffestunden i soffan varade alldeles för länge, men till slut kom vi iväg och 11.50 startade vi så från gatan nedanför mina föräldrars hus.
2 mil blev det i första vändan och det som var intressant var att i vanliga fall när jag sprungit långpass så går kroppen ner i viloläge och slappnar av men nu var jag så inställd på att snart ge mig ut igen så den där avslappningen kom inte igång.
Mamma bjöd på lätt lunch med avocado och goda röror och gott bröd och det var en riktig kalasmåltid.
Sen slappade vi lite innan vi körde igång igen. Första 1,5 kändes det segt men sen släppte det. Hade fått hjärnsläpp innan och hade med mig onödigt mycket vätska som skumpade i vätskebältet men det slängde jag av mig när jag vände vid milen. Det kändes bra och lätt att springa, men vid 14 kändes det bara obehagligt. Svårt att definiera. Gick lite och då gick det över och sen var det skönt att komma i mål och komma in och lägga mig på en handduk på golvet vid Hans. Katten Caspar gick ett varv runt oss men valde sedan att gå och sätta sig vid våra skor istället.
Ända sen jag svinvaccinerade mig har jag känt mig lite ur form och jag funderade på om obehaget vid löpningen kunde ha med det att göra.
Mamma flinade och sa att jag kanske borde rapportera det som biverkning. “Lätt obehag efter 34 km löpning”. Jag insåg det absurda men blev samtidigt något upprörd. Varför ska inte mina biverkningar tas på allvar bara för att jag sprungit?

Sen duschade vi och bytte om och åkte upp på Fjärås Bräcka för att låta mamma inviga sin nya pannlampa i beckmörkret. Hon fick en Led Lenser H7 i present för jag tyckte att hon behövde det för sina kvällspromenader. Det är helt otroligt vad bra de är. Jag och Hans fick varsin tidigare i veckan för att fira att det var ett år sen vi bestämde oss för att gifta oss.

Innan vi gav oss iväg på andra turen ringde pappa. Han har varit i Nepal och är nu ett par dagar i Malaysia innan han åker hemåt i slutet av November.
Han lät glad och pigg och det var roligt att höra.
De senaste 10 åren har han mer eller mindre bara suttit i sin fåtölj och låtit sig bli uppassad, med undantag för de tillfällen då han varit ute och grejat i trädgården. Hans fåtöljvistelse är väl i ärlighetens namn inte helt självvald och dessutom ganska tragisk. I yngre dagar var han mycket aktiv sportdykare, löpare och sportflög.
Nu har han diabetes och har fått amputera ett par tår på varje fot, något som gjort att han har lite svårt med balansen. Såren efter amputationerna har inte läkt och han har de senaste 10-15 åren fått lägga om såren ett par gånger i veckan. Han fick stroke för ett tiotal år sedan och hans ögon har varit dåliga som följd av hans diabetes. Men plötsligt så läkte äntligen hans fötter ihop och han fick operera in en ny lins i det sämsta ögat och en dag sa han: “Nu ska jag åka till Nepal och titta på Himalaya.” Ett uttalande som väckte viss bestörtning då det kom från någon som inte ens kunnat kokat kaffe själv.
För att visa att han verkligen klarade av att resa på egen hand inledde han med att åka till Nordtyskland och lyssna på kyrkorglar i september. Det gick ju bra, så i början på november åkte han iväg.
Även om jag och systern var milt sagt skeptiska till hans resa måste jag erkänna att jag är stolt över att han verkligen gav sig iväg och när mamma berättade att han ringt hem och varit överlycklig och rörd till tårar efter att ha förverkligat sin dröm och sett solen gå upp över Anapurna blev jag riktigt rörd och jag tycker allt att han är en tuff 73-åring ändå. Jag beundrar människor som förverkligar sina mål, trots att de har oddsen emot sig.
Nu hoppas jag bara att han kommer hem i ett stycke också.