Höjdkurvor var allt jag kunde se igår kväll när jag slöt ögonen. Taggad till tusen! Varenda värmande lager framtaget, bara att hoppa i när solen gått upp på nytt. Tåvärmarna på och ner i pjäxorna.
Vi hade gissat på -19 grader uppe vid Kanzelwands bergstation, till vår lättnad var det bara -17,6. Utanför liften stod ett par killar och hoppade med snurrande armar. Men vi behövde inte bekymra oss om uppvärmning, eftersom denna skidtur börjar med svettig snöpulsning över Kanzelwands kam. Mödan belönas med ett härligt åk ner över bergets sydostsida. Förutom en komisk ofrivillig manöver ner i en dold “Fischmaul” (en djup öppning som bildats av att hela snötäcket har släppt abrupt och glidit neråt) så gick det faktiskt riktigt bra till och med för mig.

Nere i Warmatsgund-dalen skulle vi sedan spänna på stighudarna och traska upp mot Griesgundkopf, samt Alpgundkopf om allt flöt på bra. Väl medvetna om att det var grad 3 på lavinskalan granskade vi bergssidan från dalbotten. Det såg okej ut. Eventuellt brantare än 30 grader, vilket på dessa nordvända gräsflanker skulle innebära att vi måste vara mycket försiktiga och hålla avstånd, men direkt farligt såg det inte ut. Härifrån.

En bit upp började lutningen tillta. Inte så att det var alltför svårt att ta sig fram med kickturns och skrå, men tillräckligt för att introducera ett obehagligt riskmoment. Att lavinsändaren är på och kunskaper finns lugnar inte speciellt mycket när man vet hur stora krafter det kan handla om.
Men vi visste att det skulle plana ut längre upp och det kändes fortfarande acceptabelt. Markus började ta för vana att mäta lutningen. 37, mjahh, 42, näe… Det började bli riktigt knöligt att göra kick turns. Då Markus skråade över ett område av tilltagande branthet, uppåt 47 grader enligt utsago, började han nästan tappa kontrollen över skidorna som ville glida ner längs slänten. Vi förstod att det var det hårda äldre skiktet under som gav upphov till problemen, och att decimetervis av nyfallen lössnö egentligen har noll intresse av att klänga sig kvar på sådant underlag.

“Jag rekommenderar att du vänder!” ropade Markus. Lämna honom ensam här uppe? Jag följde honom med blicken medan han sakta tog sig förbi ett extremt parti, och sedan upp för det sista branta stycket innan det flackade ut. Säkert tio kickturns på femton höjdmeter. Ok… han fixar det därifrån. Han MÅSTE fixa det. Jag vänder nu.

Mitt i branten stod jag och undrade hur tusan jag skulle vända. Borde jag ta av stighudarna? Den bitande kylan talade emot – det skulle bli ett stort företag att få av dunyttervantarna, ta av hudarna utan att få in för mycket snö (jag måste använda dem igen snart), komma upp på skidorna igen när jag stog en halvmeter-meter nedanför i fluffsnö som glider, och så få på de där sabla yttervantarna igen. 

Men jag gjorde det ändå. Tack och lov, för annars hade jag ju inte kunnat svänga alls. Det här var säkrare, och längre ner blev det faktiskt riktigt roligt då lutningen avtog.
Väl nere, med stighudarna på igen, unnade jag mig tid för bilder och en slurk vatten. Fotvärmarna som skulle hålla i 6 timmar började nu ge upp efter fyra, men värre var det med fingrarna som hunnit bli så kalla att det var på gränsen. Jag har en särskild förmåga att få så kalla fingrar att jag inte kan ta på mig vantar själv och därmed lätt blir handlingsförlamad. Det har redan hänt ett par gånger, men då har jag haft tur med hjälpsamt sällskap. Nu var jag ju här ensam…

Och hur går det för Markus?!

Tanken fick mig att raska på igen, mot spåret längs andra dalsidan som borde förena våra ävgar. Solen hade precis letat sig ner hit och sken upp snölandskapet. Jag stannade för att fota lite till.

Och där var Markus!

Just nedkommen från sin spännande skogsfärd fann jag honom i skuggan tvärsöver dalen. Glada över att allt gått bra tog vi snart Brotzeit tillsammans och plockade av stighudarna igen. Enligt kartan borde ju spåret fortsätta någorlunda nedförs… Det hann bli mycket stakande på halkiga skidor innan vi genomsvettiga nådde Fellhorn-liften.

På väg tillbaka beslutade vi oss för att ta liften upp till toppen av Fellhorn och titta runt lite. Markus pekade på och pratade om möjliga nedfartsvägar över Gehrenspitze en bit bort. Jag nickade, ja, i teorin kan man säkert åka där också. Vad jag inte förstod var att han menade att VI kunde åka där – IDAG.

Jag hade under gårdagskvällen sett en youtube-video med en kille som skidat över just Gehrenspitze-kammen. Det var filmat med fisheye och såg vansinnigt läskigt ut. Som smalast är kammen, med eller utan fiskögon, nästan lika smal som mina två skidor så nära dessa kommer varandra. Det kryddas med många hårda gupp i olika storlekar. Vilken tur att jag hade tränat på gupp på vår senaste pistdag… 

Jag är inget vidare på att hoppa, men det gick faktiskt bra. Det var dock värre att ta sig ner från Gehrenspitze när kammen väl var avklarad. Brantare än det hade sett ut från Fellhorn, rejält uppåkt, och benen var trötta. Sakta men osäkert, i stoooora svängar…

Idag var varken den härligaste eller skojigaste av våra turer, men lärorikt på många sätt och för mig personligen ännu en framgång i min alldeles egna utmaning, att våga lite mer utanför min komfortzon.

En video från kammen till Gehrenspitze finns här: http://www.youtube.com/watch?v=jvEieAVz8bs&feature… … 

Edit: med Google Earth och GPS-spår har jag vaskat fram lite data:
Kanzelwand 2000 m – Warmatsgundtal 1435 m: 565 hm
Så långt jag kom på Griesgundkopf: 1670 m – dalen 1430 m: 240 hm
Kanzelwand bergstation 1949 m – Gehrenspitze 1857 m – Riezlern 1100 m: 850 hm
Totalt freeride: 1655 hm (pister + flacka sträckor tillkommer).