Efter att ha bestämt mig för att den senaste veckans rosslighet och ontighet i luftrören snarare berodde på råkall och fuktig luft, snarare än sjukdom gav jag mig ut på långpass efter scones och kaffe i förmiddags och det kändes ingenting i luftrör idag.
För att undvika ett upprepande av förra helgens, förvisso trevliga men ack så nedkylande, återträffar valde jag att förlägga dagens långpass till Åby grus. Sannolikheten att träffa någon gammal skolkamrat där var så försvinnande liten att den helt kunde försummas, och mycket riktigt så lyckades jag springa ner till Åby grus, beta av åtta varv och springa hem igen utan att träffa på någon som undrade var jag jobbade eller var jag bodde nu för tiden och det kändes mycket bra.
Vad tempot beträffar hade jag ställt in Mållgan på 5.58, men sprang ifrån honom redan innan vi kom ut på stora vägen. Mållgan är dock en seg liten rackare och jag förväntade mig att bli omsprungen fram på slutet av passet men jag lyckades hålla undan hela vägen.
För två veckor sen sprang jag också 2 mil och då var den sista halvmilen riktigt kämpig men idag kändes det lätt hela vägen.
Inte ens ett blött och sugande Åby grus kändes besvärande, men när jag kom ut på asfalten igen för att springa de sista kilometrarna hemåt kändes det som en lättnad och jag måste erkänna att jag är i första hand en asfaltslöpare.
Det kändes ovant att ha nog kraft över för att kunna öka på slutet av ett långpass men det var inga problem idag och trots att sista två kilometrarna delvis går uppför lyckades jag hålla tempot och efter de 21 kilometrarna kändes det som att jag gott och väl kunnat fortsätta ett tag till och det hör väl inte till vanligheterna.
Snittempot blev runt 5.50 och det hade jag varit nöjd med på en halvmara till och med, och detta var ju bara ett träningspass!

Efter löpstegsomställningen i slutet av förra året med påföljande, snabbt övergående, ljumsk- och bäckenhaveri har det den senaste tiden känts lättare än tidigare att springa långt eller fort och enligt mina egna hemsnickrade teorier beror det på tre saker;
1. Jag har börjat tänka på hur jag sätter ner fötterna och trampar nu ifrån så gott det går istället för att som tidigare bara lyfta på fötterna och försöka att inte belasta vänsterfoten mer än nödvändigt.
2. För att vänsterfoten ska klara av sitt nya uppdrag som aktiv deltagare i mina löpturer har jag börjat göra tåhävningar, både vanliga och excentriska, i tid och otid. (så många att jag slutat regga dem som träning för jag kan ändå inte hålla reda på dem.)
3. Armlöpningen. Jag har inte gjort det så många gånger, men jag märker att det gör nytta. Tidigare började jag “jabba” med armarna i kors när jag blev trött men nu är jag mer medveten om vilken skillnad det gör när jag håller armarna ordentligt. Klart jag faller tillbaka i gamla ovanor emellanåt men jag försöker vara mer medveten nu.

Det känns lite som att jag äntligen kommit på hur man gör när man springer och det var ju på tiden…