Jag håller på att trappa upp distanserna så sakteliga och igår var det dags att ta mig över 30 km igen. Jag var faktiskt lite ångestfylld kvällen innan. Jag hade ju, bortsett från ultraintervallerna i april som kanske inte kan räknas i sammanhanget, och Skövde 6-timmars och ett långpass i mars, inte varit över 30 km sen luciamaraton i Bovallstrand förra året. Jag fick bilder i huvudet av hur jag utmattad och blodtrycksfallad raglade runt efter 20-25 km vid Gåsevadholms slott och välte in i förbipasserande lastbilar eller jordbruksfordon, men insåg sen att det har ju aldrig hänt förut, så det var väl ingen större risk att det skulle hända nu heller.
Så efter lång frukost med nybakade scones sprang jag iväg neråt Fjärås. Maken skulle köra ner bilen till mina föräldrar och springa hem, och vi skulle mötas någonstans på vägen.
Även igår använde jag mig av springa 20 minuter, gå 3 minuter och det funkade fint. Efter ungefär en mil kändes det så fantastiskt bra att jag tyckte att jag skulle kanske ta och springa över 40 km idag. Puckad tanke.
När jag passerat Kållered och sprang mellan bergtäkten och motorvägen kom jag på att förra gången jag sprang på gamla E6-an mellan Lindome och Anneberg var på Kungsbackaloppet i april. Det var riktigt jobbigt att tänka på det, men när jag väl kom till Lindome var livet nästan som vanligt igen.
I höjd med grillen i Anneberg fick jag se maken komma springande och jag blev jätteglad. Helt otroligt. Vi har varit gifta i över en månad och jag blir fortfarande glad över att se honom.
Vi jämförde hur långt vi sprungit, och han hade sprungit ganska exakt 12 km och jag hade sprungit lite drygt 18. Då insåg jag att om jag skulle stanna vid Tempo i Fjärås och köpa cola skulle jag inte komma upp i 30 km, så när jag passerat Gåsevadholms slott (utan att ragla in i tunga fordon) sprang jag in på Össlövsvägen och passerade Myra innan jag kom ut på vanliga vägen igen. När jag passerade Tempo i Fjärås kändes det inte så viktigt med cola utan jag sprang vidare och landade i föräldrahemmet efter 32,1 km.
Jag var öm i fotsulorna och hamstringarna, men annars kändes det förvånansvärt bra. Det här springa-gåkonceptet är fantastiskt.
På hemvägen i bilen satt jag och tyckte att jag var fantastisk som kunde springa så långt utan att bli öm eller stel i benen, men när jag klev ur bilen i Åby för att köpa fryspizzor insåg jag att benen nog var lite stelare än de först verkat.
Men trevligt var det, och nöjd blev jag.
Sen åkte vi på kalas, och det var trevligt det med, men det är en annan historia.