Idag är det söndag och således dags för långpass. Det andra för veckan eftersom jag fick köra förra söndagens långpass i tisdags, och idag passade jag på att ta med telefånen så att jag kunde föreviga den skånska våren.

Här är själva rundan:

Rundan börjar vid Skryllegården. Naturupplevelsen just här är tämligen begränsad, det ser ut som motionsgårdar gör mest. Men så fort man har börjat springa kommer man in i den nyutslagna lövslogen.
Efter en dryg kilometer ändrar naturen karaktär och man kommer in i granskog. Denna granskogen var tillräckligt liten 1999 för att klara orkanen, övriga delar av Skrylleområdet fick skiftet från gran- till lövskog hastigt påskyndat. Det är parkvägar här, men efter 4km där femman och tian delar sig för andra gången övergår det till mera riktig stig. Ett par hundra meter senare är man framme vid grinden där man lämnar skrylles motionsspår ch övergår till Skåneleden.
Här blir det löpning på mjuka stigar, över stättor, och genom hagar. Terränglöpning när det är som bäst.
Efter att ha korsat Hällestadsvägen är det dags att klättra över en ny stätta. Här är rundans hödpunkt sommartid tycker jag. Öppet, ganska torrt landskap. Det är en bit av åsen som går i dagen mitt på ängen, och man springer uppe på kammen. Eftersom det är backar både till höger och vänster växer här såklart backsippor så här års. Ganska abrupt ändras karaktären nu när stigen viker ner åt höger, över några spångar. Här övergår busklandskapet till nyutslagen björkskog och vitsipporna tar över. Man springer (efter att såklart ha korsat den femtielfte stättan för dagen) längs en grusväg för dagen bevakad av kossor som inte har smakat löparblod sen i höstas och efter att som omväxling ha fått korsa en färist viker man av åt vänster där björkskogen blir till bokskog. Här är det en riktig vitsippsdal så här års, och om det öppna landskapet innan är höjdpunkten på sommaren är detta definitivt höjdpunkten på våren. Ljusgrön bokskog och ett par minljoner vitsippor, men vårligt blir kan det bara inte bli. Mindre än ett ärevarv till höger ligger Dalby stenbrott, men även om det är varmt i luften är jag inte badsugen ännu, utan klättrar upp på själva Knivåsen och springer längs eggen. Plötsligt tar bokskogen slut och landskapet öppnar sig igen.
Stigen går vidare på kammen med enebuskar på sluttningarna neråt och, för dagen, både backsippor och backsittare som har picknick och lapar sol.
Åt vänster ser man nästa ås (boreslundsåsen tror jag), och dit bär det av nu efter att ha sprungit Knivåsen till den tar slut. Framme vid den brukar det växa björnbär i nästan lika rikliga mängder som det var vitsippor inne bokskogen vid Knivåsen när det är höst. Fast det är det inte ännu. Efter att ha korsat först åsen och sen Hällestadsvägen är det dags för dagens värsta motlut när man ska upp på den åsen igen. Här är det så brant att det inte går att springa. Faktum är att det knappt går att gå heller. Man får vara tacksam att det är uppför, för nerför på det ganska lösa underlaget hade kunnat bli riktigt obehagligt. Till höger ligger det lite sommarstugor och efter att ha sprungit upp och nerför åsen ett par gånger (vaddå sadistisk banläggare?) kommer man ut på gamla järnvägen mellan Dalby och Hällestad. Till vänster kommer man ner till Boklunden (7km på Skryllemilen), men jag fortsätter några hundra meter till så att jag får springa en kilometer längre och slippa asfalten. När man svänger vänster från järnvägsbanken och närmar sig en ny ås (Skåne är INTE platt) verkar det som att halva byn är där på picknick. Snabbt springer man uppför åsen och får lön för mödan då landskapet ånyo öppnar upp sig. Här ser man flera mil bort av mestadels öppna landskap.
Efter att ha klättrat över dagens sista stätta kommer man in i skogen igen, här kan det vara rätt lerigt, men med spängerna slipper man smutsa ner fossingarna. Snart är man framme vid Boklunden och återansluter till Skryllemilen. Här stannar jag och blickar bakåt över ännu en vitsippsdal.
2½km från mål (7½ km in på Skryllemilen) ligger det en varggrop på höger sida. Fast en varggrop fångar ingen tiger, så jag springer vidare, och nu går det upp, upp, upp och upp och med 16km i benen känns det. Med en knapp kilometer kvar är alla stigningar avklarade och det är bara att pinna på i lätt medlut så är man snart i mål.