Tierra Arctic Ultra var en upplevelse som gick utanpå det mesta. Det var en upplevelse i flera plan, både fysiskt och psykiskt. Det var som att jag skådat in i evigheten och att ladda om inför något nytt lopp efter den upplevelsen visade sig vara svårt. All löpning kändes futtig. Jag sprang för husbehov och välbefinnande men glömde regga träning på flera veckor och ibland glömde jag även ta på mig gpsen när jag sprang ut. 

Det efterlängtade Markusloppet som jag ändå såg fram emot missade jag tyvärr efter veckolång hosta och höstförkylning (eller maken tyckte i o f s att jag kunde starta i alla fall och om det blev jobbigt kunde jag åka med honom från vändpunkten efter 26 km…) 

Men igår på Borås 6-timmars kände jag faktiskt att jag fick mersmak igen. Jag var dåligt fysiskt förberedd och benen kändes inte så “styvt spänstiga” som de kan göra när jag är i god form, och magen krånglade lite. Jag bestämde mig för att nöja mig efter 50 km och vara nöjd med ett bra långpass. Passerade maran på 4:29 efter två toalettbesök och efter 5:40 hade jag passerat 51 km och kände mig nöjd med dagen. Det kändes inte lockande att klämma ur mig 2-3 varv till och stå och huttra i väntan på mätfolket så jag klev av och kände mig ruskigt taggad för att ladda om inför först milen på Sylvesterloppet och sen Skövde 6-timmars i mars. Skön känsla.

Får väl bara ge kroppen och knoppen en vecka med gott återhämtningssvullande först.