Efter pannbenshaveriet i Bovallstrand när jag klev av efter halva maran trots att jag förmodligen klarat av att springa klart utan större åthävor drabbades jag av en osedvanlig revanschlust. Jag insåg att om jag skulle förbättra mig nu skulle jag vara tvungen att göra saker som jag inte gjort förut. Som att följa ett helt program från början till slut.
Någonstans i bakhuvudet visste jag att jag hade ett milprogram som var kort och ganska basic och på lördagkvällen rotade jag fram det ur lådan med alla träningsprogram jag samlat på mig genom åren.

Första gången jag skulle följa ett program var inför mitt livs första halvmara. Göteborgsvarvet 2003.
Jag var en otränad soffpotatis och hade 2.30 som drömtid och jag skrev ut ett 26-veckors program som då fanns på marathon.se. Sen bläddrade jag igenom det och för att bestämma i vilken vecka jag skulle starta tittade jag på passen i programmet ungefär som man läser glosor inför ett franska- eller tyskaprov.
“medelhård distans 4 km 33-34 minuter”. Det klarar jag lätt tänkte jag och bläddrade fram i programmet. “16 km med gång på 125 minuter”. Baggis tyckte jag och bläddrade fram ännu längre. “Snabbdistans 5 km på 33-34 minuter”. Löjligt tyckte jag och upptäckte att jag hade bläddrat fram ända till slutet på programmet.
“Men jösses” tänkte jag. “Jag kan ju göra alla de här sakerna som står i programmet. Då borde jag ju klara av en halvmara på 2.30 som ingenting”
Det där med uppbyggnadsfas och att man genom att följa programmet får kroppen att tåla högre belastning under lång tid hade gått mig spårlöst förbi och efter att jag vilat mig iform, med undantag för ett och annat lufspass i skogen sprang jag 4 halvmaror på 6 månader med blandat resultat och fick löparknä och fotont och löptrötthet som följd. Någonstans i bakhuvudet levde jag ändå i villfarelsen att jag verkligen följt det där halvmareprogrammet.

Efter det tyckte jag att program var trams men gjorde ett nytt försök förra året inför Kiel Marathon när jag följde de sista 8 veckorna av ett 22-veckorsprogram, men var så otålig att jag redan efter två och en halv vecka ville se resultat och sprang en mara som jag verkligen persade på.
Därefter blev jag förkyld och hann inte komma i form innan Kiel som var 5 veckor senare. Men lite kul var det med det programmet i alla fall och jag kunde tänka mig att testa någon mer gång.
Men det var roligare att springa motionslopp än att följa program och eftersom jag inte hade några större ambitioner med min löpning nöjde jag mig med de förbättringar som kom av sig själva.

Efter senaste tidens (fullt förståeliga) motivationssvacka som kulminerade i Bovallstrand kände jag dock att det var dags att göra något annorlunda så jag rotade alltså fram det där knöliga pappret och räknade dagarna till Sylvesterloppet och räknade hur många dagar Programmet var och noterade att dagarna var 19 i båda fallen. Det måste vara ett tecken.

Det kanske hade varit taktiskt att ta en vilodag efter Lussemaran men eftersom jag inte var särskilt fysiskt medtagen efter 21 km startade jag på söndagen. Dessutom är det ett ganska snällt program som nog snarare syftar till att programföljaren ska shejpa upp sig och fokusera lite de sista dagarna inför sitt millopp.
Nu har 8 dagar gått och dagens pass var det gräsligaste av dem alla, men nu är det bara de lätta och roliga grejerna kvar, så jag tror nog att jag klarar av att hålla ut ända till nyårsafton och Sylvesterloppet. Jag har stuvat om lite för att få ett milpass på julafton, men jag tänker inte göra samma blunder som tidigare och försöka persa på julaftonsrundan för då blir jag totalt urlakad inför nyår.
Och om det går åt skogen på nyår så är det i alla fall inte för att jag inte förberett mig.

För övrigt känner jag att lite revanschlusta och jävlar anamma var precis vad jag behövde för det är en tung tid nu. Trots att det gått flera månader sedan jag slutade vara gravid känns det som att kropp och själ fortfarande varit inställda på att föda barn någongång här i dagarna. Jag sover dåligt och det känns lite oroligt i kroppen emellanåt. Men precis som med alla andra jobbiga saker är det ju bara att acceptera och vänta ut. Och tills det går över får jag glädja mig åt det som finns att glädjas åt, och det är ju som tur är en hel del. Och det har varit en stor lättnad att provsvaren kommit och jag fick klarhet i att det var inte på grund av att jag tränat för mycket som jag fick missfall och det var också skönt att få veta att det är ytterst osannolikt att det kommer att hända igen. Så allt är inte elände.
Tack och lov.