Jag får ibland frågan om hur mycket man behöver träna föratt spinga ett tiomilalopp och svaret är att man behöver springa jättemycket.
En mer intressant fråga är hur lite man kan springa för att klara ett
tiomilalopp och det vet jag nu för den, i sammanhanget, minimala mängd jag fått
till är definitivt minimum. 
Jobbpendling  á 5-7km, fyra pass
över tre mil i år, inga back to backpass. På helgmorgnarna har det varit
mysigare att ligga kvar i sängen och gosa med treåringen, äta lång frukost och
jobba i trädgården. De helger jag tänkte springa långlopp eller riktiga
långpass har jag varit sjuk.

Jag försökte trösta mig med att jag varit dåligt tränad de
senaste tre gångerna jag sprungit Lapland Ultra, men när jag läste min
träningsdagbok såg jag att även om det varit en nedåtgående kurva sen jag fick
barn har träningsmängden tidigare år vida överstigit det jag presterat nu.

För att ändå ge kropp och knopp de bästa förutsättningarna
laddade jag med rödbetskapslar som är det nya mirakelmedlet för att förbättra syreupptagningsförmågan,
samt bestämde mig för att skänka pengar till välgörenhet för varje sprungen
mil. Det sistnämnda har jag gjort förr och det är en riktigt bra motivator att
tänka att jag springer för någon annans skull och inte bara min egen. Jag skrev
även om det på facebook för att det skulle bli ännu svårare att dra mig ur.

I torsdags for jag upp till systerns hem i Jokkmokk.  Stannade på vägen från Luleå och åt en rejäl
pizza. Fick spagetti med älgfärs till middag av systerns sambo. Åt rejäl frukost.
På fredagen stannade vi på vägen till Adak och åt gräddpasta i Arvidsjaur. För
att citera Staffan i Vattudalens LK ”man laddar ju så mycket att man snart
börjar prata italienska”.  I Arvidsjaur
plockade vi även upp systern som kom direkt från Bråvallafestivalen där hon
laddat med tonårsdottern framför electroscenen.

Då detta var sista året Lapland ultra anordnades var det med
ett visst vemod vi kom fram och gjorde oss i ordning, men starten gick,
(startern stod med sin startpistol och sa ”om det är nån som tjuvstartar
skjuter jag tårna av dom” och det var ingen av oss som testade om han bara
skojade) och vi sprang iväg. Som vanligt sprang systern iväg snabbare, men jag
tänkte att som vanligt kommer jag nog i fatt henne snart. Efter några kilometer
kom grusvägen, och även om jag är en varm anhängare av grusvägar tyckte jag att
det var rätt svårsprunget för gruset rullade så mycket att till och med antisladdsystemen
på bilarna gick igång (berättade funktionärerna som kört där). Det var svårt
att hitta ett bra spår att springa i och stenarna var så stora att de kändes
genom sulorna. Men trots detta kände jag mig pigg och lite lätt dopad av
rödbetsladdning och rödbetssportdrycken jag hade med mig. Systern hade jag
passerat ovanligt tidigt. Hon hade, utöver sitt festivalladdande, tappat
ytterligare fokus genom att läsa jobbmail om renar och gruvor och sett sina
hundra möteskallelser precis innan start, (hon tyckte senare att det var lika
bra att gå och sova efter att ha lufsat 63,9 km till Slagnäs). Mina ben var
pigga, så pigga att jag funderade på om det var risk att jag skulle springa
sönder mig, men jag tänkte att det är nog ingen risk utan trampade vidare på
gruset. 

57 kilometer senare kom jag ut på asfalten på E45an. Även om
jag gillar grusvägar kände jag en viss grusmättnad och var glad över en slät
yta under fötterna. Jag hade börjat känna av vänster vad och i den drygt fyra
kilometer långa uppförsbacken mot avtagsvägen till Slagnäs tilltog känningen. I
de flackare partierna kändes det bättre men strax efter 65 började det göra
riktigt ont och jag fick gå allt mer. Det var inte kramp, utan kändes snarare
som om någon muskelfiber gått av (hur det nu känns har jag ingen aning om men
jag kunde tänka mig att det kändes så). Utför och på platten lättade det något
men så snart det gick uppför gjorde det ont och att springa uppför var inte att
tänka på. När jag närmade mig 70 började jag fundera på om det var risk att jag
skulle springa sönder något på riktigt men tyckte att det skulle bli skönt med
en springfri konvalescenttid i sommaren så jag fortsatte ett tag till. Strax
efter 70 gjorde det till och med så ont att gå så när jag kom till en kontroll
satte jag mig på en stol och kände att nu får det vara nog. Som av en ren
händelse var detta även en sjukvårdskontroll och fram ur bakgrunden kom en
förtjusande tjej och frågade om jag inte ville ha lite massage, och det ville
jag ju. Innan jag blev körd till målet.

Men då plötsligt kom T, systerns två meter långa, breda,
styrkelyftande, fd elitbasketspelande, älgjagande gruvarbetarsambo körande. Han
klev ur bilen och tittade på mig där jag satt. ”Jag har ont” pep jag. ”Jaaha”
sa han långsamt, där han stod och tittade ner på mig. Och han behövde inte säga
så mycket mer för jag vet ju vad han tycker om att ge upp och då mindes jag vad
jag också tycker om att ge upp och så tänkte jag på alla muntra hejarop som jag
fått av min portabla hejaklack som bodde i min facebook i mobilen och alla
saker jag skulle donera pengar till för varje mil och på alla funktionärer som
stod här i myggsvärmarna mitt i natten för att serva oss löpare en sista gång
och då tänkte jag att jag kan nog fortsätta lite till. Jag är inte ensam i det
här och jag gör det inte bara för min egen skull. Så jag sa till tjejen som
masserade mig att nu känns det bättre. ”Jag kan åka till nästa station och
massera mer om du vill” sa hon. Shit, vilken service tänkte jag, men avböjde.
Fantastiska funktionärer. Sen lufsade jag vidare. Jag ropade över axeln att det
kändes jättebra och tackade så mycket.

Det kändes bättre i ett par meter och sen kom smärtan
tillbaka. Då kom jag ihåg vad jag sagt över en öl på en after work med jobbet
när kollegorna undrade om det inte gjorde ont att springa så långt. ”Asch då”
hade jag kaxat mig då. ”Det finns alltid ett sätt att röra sig på som inte gör
ont”. Jo, tjena. Vore just snyggt att bryta för att det gör ont efter det
uttalandet. Skam och nesa.

Jag försökte hitta ett sätt att röra mig som inte gjorde ont, och det gick ju
sådär. Jag tänkte att jag springer till tidszon 3 som var strax efter 80 km så
får jag en sluttid från en etapp i alla fall. Annars skulle det, i
resultatlistan från detta sista Lapland Ultra, bara se ut som att jag sprungit
till etapp 2 vid 63,9 km. Sträckan fram till dess uthärdade jag genom att tänka
på att det var skandal om inte jag, en välgödd medelålders kvinna med full
service utspridd över loppet inte kan ta mig några kilometer till när det finns
kvinnor på flykt som föder barn i diken och vandrar sjufalt längre. Och så
tänkte jag på min gamla hjälte Shackleton som vandrade över is och berg i
bomullskläder. Och så läste jag alla glada och peppande tillrop från min
portabla facebookhejarklack. Och fortsatte. Vid 75 tänkte jag att det är ju bara
ett långpass kvar. När jag närmade mig etappmålet vid tidszon 3 hade jag mindre
än 20 kilometer kvar. Ingenting i sammanhanget. Nu var det inte läge att ge
upp. Vaden hade tystnat och molade mest lite halvbedövat. När T kom ikapp med
bilen bredvid mig och vevade ner rutan sa jag ”Jag kör vidare. Nu ger jag fan
inte upp”. Han tittade på mig svarade bara ”jag kör fram till nästa station”
och jag önskar att alla någon gång fick uppleva den känslan jag kände då. Så
jäkla gott att lägga alla tveksamheter åt sidan och lägga total kraft och fokus
på att slutföra. På varje station jag kom till fick jag ny kraft och uppmuntran
av T och de glada funktionärerna.

Jag fortsatte. Batteriet på min Garmin hade tagit slut efter
drygt tio timmar så jag hade ingen aning om hur långt jag sprungit, och när jag
rundade en krök och såg ballongerna och det röda båset vid
90kilometersmarkeringen fick jag en klump i halsen och tårar i ögonen. Har jag
kommit så här långt så klarar jag det sista också. En mil hade jag kunnat krypa
i värsta fall. Jag fick svårt att andas av lättnad och lyckorus och hörde
systerns ord i öronen ”men skärp dig för helvete. Du får lyckoastma och det
påverkar din andning. Lägg av nu och spring”. Så jag lufsade vidare. Den sista
milen var bara en formsak för i huvudet var jag redan i mål.

Resultatet blev 14.06.52 och det är mitt sämsta
10-milaresultat någonsin men vid sidan av min första målgång som jag gjorde
hand i hand med systern 2010 är det här den målgången jag värderar högst. Bara
två damer fullföljde. Många frös i regnet och blåsten och gruset i början tog
styggt. 20 av 41 startande bröt. Jag var inte en av dem.