Jag funderar ibland över min naturliga rädsla, även kallad självbevarelsedrift, och hur det hjälper eller stjälper mig i klättringen. Jag har pratat med personer som jag ser upp till som klättrare; sådana som verkar ha nerver av stål och solid is i magen. De erkänner alla att de också har rädsla. Hur lugna de än ser ut på leder där mina ben skakar som Elvis, och hur oberörda de än må verka av att frisola upp en lätt 12-metersled i flipflop bara för att sätta upp ett topprep så finns det leder där även deras psyken begränsar dem. Den eviga frågan är, var går gränsen mellan mod och dumdrisdighet?

Så länge man klättrar topprep är det en icke-fråga. Nervös kan man alltid bli om svårigheterna är utom ens egen kontroll, men med en någorlunda vaken säkringsman faller man aldrig längre än repet töjer sig (vilket i och för sig kan kännas mer än tillräckligt).

Tids nog går man så över från topprep till ledklättring. Till en början trygg sportklättring med tätt mellan bultarna, så att man aldrig riskerar att falla mer än 5-7 meter. Ta till exempel sportklättringen inomhus; med ynka 1½ meter mellan bultarna kommer man sällan falla mer än 5 meter inklusive både repdrag och slack. Snart har man vant sig vid dessa helt klart överkomliga risker och beger sig ut på högre turer, med längre sträckor mellan bultarna eller rentav helt utan bultar. Man lär sig att lita på prylar man själv lagt in i berget. Egentligen skulle man aldrig vilja testa ett fall i en del av dem, men man är tillräckligt tryggad för att våga fortsätta klättra. Redan här kan det låta lite motstridigt.

Och så börjar man klättra aningen klurigare trad-turer. Utmaningar är ju kul. Kanske på leder som är svåra att säkra, kanske är replängderna långa, oavsett vilket blir säkringarna sparsamt utplacerade.

…och så plötsligt; anfådd, svettig i händerna och lätt yr av överraskande upplevelser på den utvalda leden, så står jag där och tittar ner mellan fötterna. Mot den där sista mellansäkringen som jag trodde satt bra i en spricka 5 meter längre ner. Hjälplöst betraktar jag denna mellansäkring medan den snabbt snurrar ner för repet. Jag tittar mig modstulet omkring och inser att det inte går att lägga något här, men bara ett par meter upp finns en fin, glänsande borrbult. Min sista mellansäkring är nu 8 meter ner. Om jag faller här, så faller jag minst 18 meter inklusive reptöj. Om jag klättrar upp och faller precis innan jag ska klippa i bulten, så blir fallet kanske 23 meter. Och plötsligt är jag väldigt glad att klättringen här är både tekniskt enkel och solid, och så går jag de där sista två metrarna och klipper i och så är all oro bortblåst med vinden.

Hade jag varit lite mer rädd där uppe, två meter under bulten, så kanske jag
hade gjort ett misstag som kunde orsaka ett fall. Det hade gjort ont.

Hade jag varit ännu räddare så kanske jag skulle avbryta klättringen långt innan det började kännas obehagligt. Men då hade jag ju inte klarat leden.

Och jag är bara en vanlig räddhare på en vanlig, ganska lätt tradled; jag har sett åtskilliga fall där det kunnat sluta mycket värre. Men det gör det ju aldrig. Eller?

Var går gränsen till vad vi kallar farligt?
Kommer jag till slut att bli lika galen som mina klättervänner?
Vill jag det?