Min första MTB-tävling avklarad! Och dessutom på en av de värre deltävlingarna i långloppscupen… dock i motionsklass, såklart. 

När jag missade Rallarloppet på ren ouppmärksamhet satte jag mig och kollade igenom vilka lopp som kan finnas, och såg att detta fanns så nära som Eksjö. En given efteranmälan! Lite SMS:ande dagen innan gav att samåkning med Henrik Sandin beslutades.

Jag förstod innan på banbeskrivningen att det är en stor andel småstigar. Jag har lyft min åkteknik en del tycker jag, så det kändes inte så skrämmande. Det är ju ändå ett XC-långlopp, eller hur…?

Var lite gött nervös redan kvällen innan, och när vi traskade från bilen till sekretariatet för att hämta nummerlappar garvade vi lite åt känslan. Man känner sig nervös, lite dränerad och undrar varför gör jag så här mot mig själv? Nu om inte förr började det gå upp vad som väntar – 78 km MTB varav mer än hälften småkuperad, teknisk trail-åkning. 

Jag anmälde mig i den tredje av fyra startgrupper för motion, den för de som siktar på under 4 h 30 min. Precis i starten kom en rejäl regnskur, men som tur var hade jag min cykel precis intill stammen på en jättelik ek inne i vattenledningsparken. Starten gick och vi rullade iväg i god ordning, ingen jäkt och stress och grymt positiv stämning bland åkare och publik.

Hade bestämt mig för att ta det lugnt. Fick många bra tips om banan och åkningen av Henrik innan, och det var ju tydligt att man ska spara krafter till den allra knixigaste delen mellan 20 och 50 km för att sedan inte vara helt slut sista 2,5 milen. Jag rullade på i klungan och njöt av åkningen. Emellanåt gick det bara för långsamt och jag kunde utan att köra musten ur mig åka förbi. 

Fyllde på Camelbacken och tog några bullar i 20 km-stationen, kände mig pigg. Den delen som följde blev tuff. Det var i stora delar en MTB-bana med många kurvor och höjder och gropar. På ett ställe var man uppe på en höjd som mest bestod av olika berghällar att nojja över. Det kändes mer och mer som att man inte kom någon vart alls… Jag blev också i högre grad själv i skogen och fick kämpa mentalt för att hålla någon sorts fart. Ett tag runt 35 km var jag riktig låg. 

Sedan kickade en Enervit-gel in som jag tagit en stund innan och både mental och kroppslig trötthet försvann. Stigarna blev också lite lättare att tas med. Ny påfyllning vid 40 km-stationen och så på’t igen. 

Även om den värsta känslan av att inte komma framåt gick över så var det fortsatt teknisk åkning. Det är riktigt roligt men jag är ganska svag tekniskt och får gå i många knyckar uppför, speciellt besvärliga stenpartier och branta utförslöpor. 

Upp mot 56 km-stationen vid Eksjös skidstuga började det kännas rätt tungt. Runt 45-50 km kom de första antydningarna till kramp (framsida lår) och jag var rejält trött i ryggen. 

Med nya krafter kunde jag ta tag i det rätt tunga stigningarna som följde. Har inga problem med uppför, bara glad att slippa det värsta knaggel-åkandet. Tyvärr sjönk orken rejält ändå, så varje litet parti av tuffare åkning blev en pärs där jag ofta slutade stillastående. De första rejäla krampattackarna gjorde att ett ben låste sig i sträckt läge, ofta på något väldigt olämpligt ställe där driv på bakhjulet behövdes. 

I en backe efter 60 km som var för brant så jag ledde cykeln, låste sig båda benen med toksträckta knän och total kramplåsning i framsida lår. Jag bara skrek rakt ut och fick liksom stå och rycka fram och tillbaka tills ena benet blev funktionsdugligt igen…

Sista 15 km blev en pina av att räkna ner kilometrarna. Åkningen var alla fall lite snällare med jämnare underlag.

Till slut… framme i Vattenledningsparken och Henrik och Combitech:arna från Växjö hejade fram mig. I mål på 4 h 48 min och riktigt nöjd bara att ha klarat av det. Ett gött eftersnack över maten man fick med anmälningsavgiften, och så var man uppe i ytan igen… 

I summering ett jättekul äventyr, en bra dag tillsammans med lite kompisar. Men det är nog bland det värre jag varit med om i lopp-väg…