Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med den här bloggen: Å ena sidan tycker jag att jag måste censurera mig själv och att jag inte får sagt riktigt det jag vill, men å andra sidan känner jag att bloggen redan är för personlig för att jag ska vara riktigt bekväm med det. Nu har jag visserligen ingen aning om någon läser den, men ändå. Jag kanske gör om den till en ren träningsblogg (vilket i och för sig skulle göra den extremt trist, både att läsa och skriva) och tar bort allt annat. Eller så kanske jag rent av lägger ner den helt. Vi får se.

Det var träning igår igen. Jag var väldigt omotiverad att åka iväg, och dessutom ganska irriterad (minns inre längre riktigt varför) och hade gärna haft något att slå på för att avreagera mig, men på det hela taget vore det ganska opraktiskt att ha en sandsäck hängandes från taket. Jag lyssnade lite på musik för att peppa mig själv innan passet – Spotify är fortfarande som ett par jeans som nästan passar, men som är något lite obekväma – och det gick först ganska bra, men sen när jag gick från Sturm und Drangs “The River Runs Dry” till “That’s the Way I Am” vände det till lite tråkigare tankar. Jag har mina aningar om varför och det har inte mycket med rock n’ roll-kidsen själva eller deras musik att göra, utom möjligtvis indirekt, utan helt enkelt bara lösa associationer som tillsammans bildar ett ganska nedslående pussel.

Efter en stunds uppvärmning på crossen satte jag igång med styrketräningen. Oh joy, oh happiness. Jag kände att jag behövde en förändring, så jag sänkte antalet repetitioner och ökade på vikterna på allt. Att tappa räkningen på antal repetitioner är en sak, det händer titt som tätt, men när det händer med seten är det värre… Tiden talar för att jag gjorde “för mycket”, men då är jag i alla fall på den säkra sidan, fast i så fall är jag förvånad över att jag orkade så mycket. Jag måste bli mer noga med att skriva upp det jag gör, på en gång. Jag kämpade mig i alla fall igenom alltihop, föga inspirerad.

Det är tur att jag fortfarande kan finna ett visst nöje i att plåga mig själv på löpbandet eller crossen, fast det beror väl i och för sig kanske på endorfinerna som frigörs. Eftersom fötterna inte varit så pigga på löpning den senaste tiden, och eftersom deras relation till mina träningsskor är bortom all räddning så är det crossen som gäller tills vidare, för det känns snällare mot både fotleder och tår. Jag fortsatte mitt botaniserande bland underprogrammen till Hill+ (det blev ju “Kilimanjaro” senast) och hittade “Around the World” och det lät bra, så de sista 20 minuterna jag hade till mitt förfogande spenderades där. Det var den gamla vanliga spellistan som gick i högtalarna, vilket börjar bli lite tjatigt nu, men när Bon Jovis “Livin’ on a Prayer” dök upp fram emot slutet väckte den minnet av tre smågrabbar som “körde rock” med plastgitarrer (långt innan Guitar Hero ens var påtänkt) och medelst trästavar frenetiskt bankandes dammet ur soffkuddarna på M-vägen 25 någon gång under senare hälften av 80-talet. Det fick mig att le inombords. Andra hits i setlistan som jag minns var Europes “Carrie” (en ganska seg och smetig historia), “Rock the Night” och självklart “The Final Countdown”.

Efter skidturen runt jordklotet kändes det betydligt bättre, men faktum är att motivationen har lyst med sin frånvaro länge nu och det är ett problem. Har någon ett tips på hur man återfår den?