Och plötsigt en dag var livet som det alltid varit. Men ändå inte, för så som det alltid varit blir det aldrig igen.
Den enda märkbara påverkan på kroppen efter de senaste månaderna är en halvkass kondition.
Det enda kroppsliga beviset som finns kvar av en natt och en morgon som jag inte önskar mina värsta ovänner är ett halvtaskigt blodvärde som tack och lov stiger för var dag som går.
När jag promenerade i Safjället häromdagen blev jag ändå lite full i skratt över vilka filosofiska valmöjligheter som Dalens gatukontor möjliggjorde när de skyltade vid elljusspåret. Där och då kände jag mig stark och valde att gå upp och titta på utsikten, trots att det andra vägvalet kanske låg närmare till hands. Väl uppe på klippan konstaterade jag att världen är allt en vacker plats att leva på ändå.
När jag kom hem och tittade på bilden igen slogs jag av tanken att även om man står på en punkt där Livet ter sig som vackrast så finns Döden ändå bara ett stenkast bort.
Jäkla Döden.
“Jaha” tänker kanske läsaren nu. “Hur ska man kommentera något sånt här då?”
Men jag kan svara direkt att ett sånt här inlägg behöver inte och ska inte kommenteras.
Lämna datorn en stund istället och krama om den som finns närmast till hands och tänk på vilket mirakel det är att ni finns.
Kram på er.
Kram !
Det är bra Bosse. 3G och gprs är också mirakel…
Och Evely, visst behöver folk påminnas om att man aldrig ska ta saker för givet, och som jag skrev till dig så är sannolikheten att just jag ska få en sån natt och morgon igen mycket liten. Tack och lov.
Kan bara beklaga!
Hoppas att du aldrig mer får en sådan natt och en sådan morgon!
En av fördelarna med mitt jobb är att det gör att man ständigt lever så som du uppmanar i din sista mening. Att inte ta allt för givet!
Tog mig fäckheten att kommentera fast du inte vill. Tror och hoppas att du ändå inte blir arg på mig.
Fanns ingen till hands så jag kramade min mobil.