Så var det dags att försöka gå i mål i sitt femte IM-distanstriathlon, den här gången i Nice. Var ganska trött när klockan ringde fyra på morgonen eftersom en av rumskompisarna var täppt i näsan och hårdsnarkade under de två nätterna senast innan tävlingen, så att öronproppar inte gav tillräcklig dämpning för att få mig att somna. Sista natten putte jag säkert 30-40 gånger på honom men det höll mig vaken snarare än att få honom att sluta snarka. Att rummet ovanför började hårdfesta vid midnatt hjälpte inte heller för nattron.

Hursomhelst var humöret ganska hyfsat och motivationen stor för att genomföra tävlingen vilket kåndes otroligt kul! Vädret var klart och progrosen 30C på eftermiddagen, under löpningen. Här gällde att inte bränna sig i förtid!

Simstarten gick och plötsligt stormade hela havet! Halvvägs ut mot första bojen (som jag inte såg förrän i senaste laget) hittade jag fritt vatten vilket naturligtvis innebar att jag inte alls simmade mot bojen och fick _väldigt_ god marginal vid rundningen, om man säger så. Inga problem: målet var att inte bränna mig och jag simmade lugnt och avslappnat! Kom upp efter ungefär 1:13 vilket låg inom mitt målintervall 1:10-1:15.

Bytte om till cykel och sprang genom det långa växlingsområdet. Tog god tid på mig och kände mig riktigt lugn. Ut på cykeln efter 1:20 och bestämde mig för att inte trycka på något innan första backen, en härlig 10%-are på 500m. Jag blev förresten lite tårögd när jag såg bergen för första gången: så otroligt vackert! Snart insåg jag att jag var trött; har lätt för att bli rörd av saker då :-). Första nio-tio milen innehöll i stort sett alla 1800 höjdmetrar och man fick jobba för dem. Kände mig ganska sliten efter en 5km-stigning i gassande sol och började fundera på hur fräscha benen var inför löpningen egentligen, Lyckligtvis kom en lång skuggig utförskörning efter det och då började jag känna mig pigg igen.

I följande uppförsbackar började alla andra sacka och jag insåg att benen var fräscha, trots allt! Efter 10 mil eller så var det slut på uppförsbackar och utförskörningen började. Krokiga vägar gav riktig fartkänsla och det tyckte jag var riktigt, riktigt kul! Det var _många_ varningsskyltar på vägen var det en kille som hade ramlat. Inte så roligt.

Dessvärre visade det sig att olyckan snart skulle vara framme även för min del. Jag körde utför efter en tysk som helt plötsligt tappade kontrollen och föll. Det fanns inte en chans att hinna väja utan jag körde rakt över hans cykel och låg plötsligt där på vägen också. Lyckligtvis klarade jag mig med en chock och skrubbsår på vänster ankel, höft och axel. Jag satt ner en stund men fick sedan hjälp att resa mig upp. Det kändes bra så jag började kolla på cykeln som hade trasigt framdäck men såg helt ok ut. Sedan skulle jag ta av hjälmen och kolla den och plötsligt vaknade jag upp på marken! Otäckt!

Efter en stund piggnade jag till och bestämde mig för att fortsätta men det sket sig eftersom de var en reva i framdäcket och servicebilen redan hade passerat! Enda alternativet var att bryta och vänta på bussen :-(. Under tiden kollade jag in orsaken till tyskens fall vilket var en avlång reva i vägen som var 5-10 cm djup! Helt otroligt att det inte fanns någon varning på det stället! Först efter nästa olycka inträffade ställde de en funktionär där som uppmanade alla att hålla sig till kanten och bromsa in. Helt otroligt att någon skall behöva krossa bakrutan på en parkerad bil med sitt huvud innan något händer! Varning för IM France!

När går Almere, förresteh? Finns det något annat backupalernativ? Kalmarhelgen är redan bokad för U2-konsert! 🙂