När jag är sjuk önskar jag ibland att jag inte höll på med idrott. Innan jag började träna (i vuxen ålder igen) spelade det ingen roll om jag var sjuk eller inte. Ja visst ok, jag orkade inte dansa lika sent på natten, men annars var lite snor enda skillnaden i livet.

Nu är det ju rena helvetet att vara sjuk. Dels är man så jävla svag vilket man inte längre är van vid, och sen så för varje dag som går utan träning blir man mer och mer frustrerad, dels för att man behöver endorfinerna från träningen men också att känslan av att man gjort något förgäves (träningen nedlagd innan sjukdomen). Usch det är verkligen inte roligt att vara sjuk.

Nu har det snart gått två veckor.

Det började med halsont. Gick över i allmän kraftlöshet som senare gick över i rosslig hosta. Nu börjar krafterna komma tillbaka, halsen gör inte längre ont men hostan är långt ifrån över. Men det är väl så, att hostan är det som släpper sist?