När Zombieapokalypsen kommer lär jag vara glad över min rika erfarenhetsbank av skador. Besvär som uppstår av stötar, slag och
mer eller mindre plötsliga överbelastningar är kanske en naturlig del av varje
hurtbulles liv? Ju fler sportarter, desto fler unika chanser till nya erfarenheter…

Nu senast var det
alltså min tumme. Som nyligen mosades i ett fall i längdskidspåret (så klart).
Det visade sig väl vara en lätt stukning,
men jag är ändå förvånad över att handen gick att använda nästan som vanligt
redan ett par dagar efter händelsen. Kanske gjorde jag nåt rätt denna gång?

Om jag verkligen lärt mig något alls om skadeläkning
så är det vikten av att sätta in rätt behandling omgående. Att gå till läkaren
direkt om det behövs, men även efter det, se till att faktiskt följa alla
rekommendationer. Utan slarv!

Jag avslutade det
där längsskidpasset. Det kanske inte var optimalt fortsätta, men stavarna höll
i alla fall handen i högläge och den stora handöglan gav både tryck och stöd.
Detaljer som säkert var bra i det dåliga. Det gjorde ändå skitont när jag slutade.

Men inom en kvart
efter passets slut hade jag fått i mig en värktablett, smetat på arnika-salva
(inflammationshämmande, bra grejer!) och fått ett hårt förband. För vid
stukningar vill man så fort som möjligt hejda inre blödningar vid skadan.
Förbandet lossades gradvis över dagen, och på natten hade jag det bara alldeles
löst för värmens skull. Vila och högläge för handen till morgonen.

När jag googlar
verkar 24-48 h full vila rekommenderas innan den skadade handen börjar användas
igen, men för mig räckte en god natts sömn. När det kommer till stukade tummar
(utan något brutet), så är det tydligen allra bäst att komma igång som vanligt så
snart som möjligt. Även om det gör lite ont. Detta går tvärt emot min naturliga
respons, men jag har verkligen försökt tänka på handen som om den vore hel och
använda den därefter. Lyfta lätta saker, hålla tag i saker, flexa och vrida som
vanligt, bara lite försiktigare och inte tungt. Blodgenomströmningen ökar med aktiveringen,
och jag lär även kroppen att den strävar mot att bli frisk, inte bara behålla
nuvarande tillstånd.

Markus i färd med att tillskansa sig skada

Riktigt dålig
skadeläkning har jag oproportionerligt många fler exempel på, och gemensamt verkar alltid vara väntan med
att göra något åt problemet. Markus fotskada kan få agera praktexempel. Plantar
fasciitis i bägge fötterna. Nu har skadan hängt med sedan augusti och ger sig
tillkänna än. När det begav sig väntade han något par veckor från symptom till
läkarbesök. Och några veckor till innan uppföljningsbesök – det senare var
troligen det värre beslutet. I början kan man ändå bara vila, men så fort
inflammationen gått ner ska man börja aktivera området med lättare
rörelseträning. Markus gjorde i stället det intuitiva och undvek all belastning
som gjorde ont. Vilket i praktiken innebar att han satt still – något läkarna
har klagat friskt på i efterhand. I oktober fick han börja lära sig gå igen,
max 20 minuter åt gången. Smärtan börjar först nu ge med sig ett knappt halvår senare.

Det finns så klart
andra viktiga aspekter i skadeläkning. Det är inte längre en tyckesfråga att
bra varierad kost, god vila och sömn, mindre stress, mycket kärlek och glada
skratt snabbar på läkningen. Dessutom  är det ju bra att använda förebyggande
träning efter eget behov för att öka kroppens motståndskraft. Men allt detta är väl lämpligen en del i livet, inte bara efter skada…

Jag hade nog bara
tur denna gång. Men det är ändå välkommet med ett lyckat exempel för
omväxlings skull. Jag hoppas att jag kommer ihåg det här nästa gång: Snabb
insats, vila så länge det behövs, sedan aktiv rörelseträning. Och hellre ett par dagar
för mycket vila eller ett par trista veckor med rehab än permanenta problem.
Och inte minst, hellre applicera för mycket kärlek och goda skratt än för lite! 😉