På tredje dagen utgår vi från samma parkering som första dagen vid Grimmialp, med ännu en topp på agendan. Rothorn är med 2410 meter klart lägre än gårdagens Männliflue, men ska inte underskattas. Framförallt sista biten är brant och lavinutsatt, nu är det dock optimala förhållanden. Jag är faktiskt mer nervös för nedfarten; den gällande skidturskartan rekommenderar turen för “mycket goda skidåkare”. Hah! Jag är inte ens god, men ner kommer man väl alltid! Jochen har intygat att toppen inte är mycket värre än Männlifluhe så vi kör på och ser hur det går. Turen lär ofta ha fin snö i den smala dalen som vätter norrut, så vem vet, kanske blir det till och med trevligt.

Vi tar höjd med hyfsat tempo. De två första timmarna går jag med pjäxorna i “skid-inställning” (som gör dem nästan lika styva som slalompjäxor), inte undra på att vaderna känns stummare än vanligt. Men efter att jag, mitt i en lång backe nära slutet, har kommit på och korrigerat denna tabbe så går det lite lättare.

Den långa backen slutar på en kam där utsikten är fantastisk. Markus har redan stannat och ätit lite, jag tar också en snabblunch medan han går vidare och fotar. Nedanför oss stretar två ensamma skidturare upp.

Sista biten är exponerad, med en travers smalare än våra breda skidor tvärs över en väldigt brant sluttning med drivsnö som hellre vill rasa ner, och sedan en del branta kick-turns med dåligt fäste. Min nervositet inför nedfarten skjuter i höjden men jag lyckas hålla den för mig själv. Efter två och en halv timme uppförs står vi på toppen. Vi är först upp till toppkorset idag.

Markus beklagar sig över att ljuset är ganska platt och tar helst inga bilder alls. Men man kan faktiskt se mycket långt mot horisonten. Snart kommer en man hemmahörande i granndalen upp, och jag frågar honom vad man kan se för toppar. Det är svårt att tyda schweizertyskan, men vi har hört de flesta namnen förut. Trion Eiger, Mönch och Jungfrau är ingen överraskning, de framträder mycket tydligt till vänster om Breithorn, som ligger nästan rakt österut. Bietschhorn, Rindhorn med flera omnämns som fina skidturstoppar. Markus nickar instämmande eftersom han redan gjort ett par av dem. Och söderut ser man Wallis med alla dess fina välkända berg, och så naturligtvis Mont Blanc med flera som tornar i sydväst. Det är verkligen en fantastisk utsiktstopp vi står på.

Men med lunchen redan äten och stighudarna nedstuvade kan jag nu inte vänta längre – jag vill ner. Ner över denna branta nordsida innan benen har hunnit kallna. Snön är uppåkt i början och jag börjar i stora, långsamma svängar. Dumt att chansa när det får otrevliga följder att ramla. Men ju längre ner vi kommer desto finare blir åkningen, snart tjoar vi av glädje båda två.

Där det flackar ut träffar vi tre skidturare på väg upp. En tjej frågar mig något på schweizertyska, och jag gissar att hon undrar om vi redan varit på Rothorn. Ja, svarar jag, och får en överraskad min och en otydbar kommentar. De traskar vidare i den nu brännande solen, medan vi fortsätter ner mot den sista sträckan genom skogen.