Alla har vi olika intressen här i livet, jag och Markus har just roat oss med att gå upp fem tusen höjdmeter över fyra dagar och åka ner igen. Helgen spenderades i Diemtigtal i Schweiz. Jag tänkte fördela de tre dagarna här i tre blogginlägg.

Prolog

Vi laddar upp på kvällen med en mustig gulasch samt semlor i varm mjölk för dem som så behöver. Semlorna lockar nyfikna blickar och tarvar förklaring, men ingen i sällskapet har invändningar mot vår prioritering bland traditioner, där bakverk har sin självklara plats men fastan är desto mindre viktig.

Stämningen i matrummet är uppsluppen, rentav något kaotisk med flera småbarnfamiljer runt borden. På golvet samsas förlorade pastaskruvar och plastdinosaurier med gamla Alpin-tidningar och en och annan kravlande bebis. Jag och Markus är de senast ankomna till Staldenmaad-hytten i schweiziska Diemtigtal, som är en bekväm självförsörjarhytt utrustad med både diskmaskin och två duschar med halvvarmt vatten. Trots denna lyx är stugan gemytlig. Förra året fick vi hålla sovrummen varma genom att elda i alla kaminer natten igenom, men nu har hytten bebotts i flera dagar så det är mysigt varmt överallt utom på toa.

De flesta av gästerna kommer från Karlsruhe, och några av dem ska bli våra färdkamrater de närmaste dagarna. Förrutom Jochen och Alex, som vi klättrat och skidturat med innan, känner vi bara Alf från förra året. Alf är en vittberest projektledare som tidigare roat sig med bland annat skidåkning i norra Afrika, mycket trekking och bergsbestigning i Anderna och ett år med mountainbike i Kina, innan han äventyrligt nog blev pappa. Äldst i gruppen är 75-årige Norman, en brittisk geofysiker med säte i Colorado och Karlsruhe som har skidtoppturat i 45 år. Härligt starkt att fortsätta beta av höjdmeter i rask takt!

Ovan nämnda personer samt några till har redan idag gjort en uppvärmningstur på Wirihorn, och turplaneraren Jochen konstaterar att gruppen är snabb nog för en sovmorgon. Därför kan jag och Markus, som är kvicka med frukosten, unna oss ännu ett glas vin i goda vänners lag.

Rauflihorn (2322m, 1300 hm, 15,2km)

När vi väl masar oss ut strålar solen redan på bergstopparna. Från parkeringsplatsen i Grimmialp går vi söderut längs en flack pistad skogsväg. Jochen tar täten flankerad av både mig och Markus, vi har mycket att prata om sedan senast vi sågs. Bakom går resten av gruppen glada i hågen, allt som allt nio personer. Spåret kantas av en decimeter kall nysnö, och lite av min oro över de senaste dagarnas värmepåverkan på snötäcket skingras.

Efter två korta timmar genom skogen kommer den plötsliga och spektakulära övergången ut i ett öppet snölandskap kantat av Hintere Rothorns branta bergssidor i väst och Männlifluhe med flera i ost. Solen skiner bakom lite dis och framhäver den vågiga terrängen med mjuka skuggor. Framför oss ligger den mjölkvita flacka ryggen som vi ska följa upp till Rauflihorn.

Günther och Norman har tyvärr beslutat sig för att pausa och vända vid en liten hytt nedanför ryggen. Vi i täten har väntat en stund på dem längre upp, så stora delar av lunchen är redan intagen när vi går mot toppen. Vid toppkorset finns det gott om plats för alla. Vi badar i solsken och har klar sikt över bergen, framförallt drar spåren från skidtoppturer i närområdet våra blickar. Mest framträdande är Männlifluhe, det högsta berget i närområdet och med en lång och lockande nedfart. Jochen kan området ganska bra och tipsar oss om olika turer. Det råder för närvarande goda förhållanden så det mesta är görbart. Mest intressant låter Männlifluhe, Rothorn och Albristhorn.

Inför nedfarten delar sig gruppen igen. Några vill ner samma väg som vi kommit, medan jag, Markus, Alf och Jochen väljer att först njuta av snön på bergets solsida i drömsvängar.

Vi stannar efter några hundra höjdmeter och delar lyckoruset efter åket. Sedan spänner vi på oss stighudarna igen och Alf spårar tillbaka. Under den korta stund det tar att gå tillbaka upp på ryggen hinner snön bli kletig och tung. Solen har snabbt som attan skapat en bastu på sydsluttningen, vi hade tur som fick åka de sista minuterna med bra förhållanden. Vidare går det dock över en nordsluttning och plötsligt är snön åter kall, fluffig och lättåkt. Vi håller oss västerut, långt bort från andra spår.

Efter kvällens kaotiska festiviteter med Bolognese och vin visar Jochen mig och Markus en utriven del av en gammal “Alpin”-utgåva som han hittat på en hylla, och som med grandiosa bilder beskriver alpina klätterturer i Bergell. Jochen vet att vi alltid är intresserade av nya spännande mål, och han älskar att “name-droppa” och diskutera turer i Alperna. Våra pratstunder kan bli ganska insnöade, mycket underhållande och alltid lärorika. I vanliga fall hade han nog gärna följt med, men nu är frugan gravid, så det blir inga bergsturer för Jochen denna sommar. Jag och Markus får drömma vidare på egen hand.