Om någon faktiskt orkade ögna igenom de berg av text som tog form efter resorna till Donaudalen och Ticino så vill jag först och främst uttrycka min djupa beundran.
Sedan tänkte jag ursäkta språket. Eftersom vi bor i Utlandet har vi en resesida för att att ge familj och vänner en känsla av att vi lever än. Denna är tvåspråkig eftersom våra nuvarande vänner inte pratar svenska; resor gjorda med dem brukar dokumenteras på engelska, och sedan vid behov muntligen övesättas till knagglig tyska.

Nu vill jag skriva lite kort om skrivandet självt. Ibland när jag berättar om våra olika små vardagsäventyr (vilket jag gör oftare på resehemsidan än här) får jag enstaka kommentarer på texterna. De kan handla om en specifik resa eller om skriverier i allmänhet, och jag blir så klart väldigt glad varje gång, för kommentarerna är positiva och innehåller ord som jag håller mycket kära: Spännande, Inspirerande, Härligt. Tack, snälla medmänniskor för så fina ord!

Men emellanåt kan jag undra vilken bild man kan få av en som skriver om sig själv på detta vis.
För att illustrera med ett exempel så läste jag en kommentar på ett forum, av en person som också berättar om sina eskapader i bergen. Han har till slut börjat undvika att lägga upp bilder där han själv är med. Anledningen är att sura kommentatorer menat att han odlat sitt ego. På ett ungefär. Jag tycker att det är tragiskt! Han är ju med på sina egna äventyr, varför skulle han behöva hymla med det?

De flesta av oss gör väl saker för att vi själva blir glada av det. Vi bestiger Kebnekaise eller K2, springer ett lopp eller cyklar runt en sjö för att få endorfiner, gemenskap och mål. Oavsett vilket skäl som är starkast gör vi det för vårt eget nöjes skull. Jag blir i alla fall glad av mina utflykter, även om det bara är med en picnic-korg ut i skogen eller en vanlig klätterdag på Battert.

Varför måste man sedan nödvändigtvis lägga upp det hela i bild och text på nätet?
Kanske är det så enkelt som att man gillar berättandet i sig. Och som i vårt fall, att hålla någon form av kontakt med de nära och kära som inte kan hänga med. Personligen gör jag det också för att minnas, ety mitt minne är som hos en guldfisk. Och om jag i samma veva kan inspirera någon så är det självklart inte mig emot. De ä ba å åk.

Bild: Min symmetrisjäl, en alldeles vanlig fantastisk dag på Battert.