Efter alla förkylningar och influensor och uteblivna långpass kände jag att jag ville testa formen och jag var inställd på BUM 47 som går på Vildmarksleden från Hindås till Borås, men sen läste jag förra veckan ett inlägg på fejjan om 6-timmars i Tibro, och det lät ju helt oemotståndligt. För mig i alla fall. Jag tyckte det skulle vara underbart att få springa 6 timmar i fred och inte känna att jag hade bråttom hem till långpassugen make och mammalängtande barn, och dessutom passade det bra att inte behöva ta med något när jag sprang.

Den gode maken gick upp i svinottan och körde mig de 18 milen till Tibro och bara vetskapen om att han tyckte att det var värt besväret värmde mycket.Banan var en 871 meter lång varvbana som gick runt Snickarvallen och en liten park och hade den märkligaste väderleksskillnad jag nånsin varit med om. På halva banan var det mestadels molnigt och blåste hård motvind och emellanåt haglade och regnade det ett hårt regn. På andra halvan sken solen och tillsammans med medvinden gjorde det att den upplevda temperaturskillnaden var säkert 10-15 grader.

Väl på banan kom jag på att jag glömt allergimedicinen men maken langade en tablett på ett av de första varven, men det tog ett tag innan den verkade och jag kan inte minnas när jag senast snöt ur näsan såna mängder, så många gånger på en så kort tid.Efter ungefär trekvart tog jag första gelen, och det var väl runt två år sen jag tog gel sist och magen protesterade med ett vrål och en kvart senare fick jag ta första magstoppet.

Löpningen flöt på helt ok men var inte alls lika lätt som jag trott, med tanke på hur bra mitt senaste långpass kändes. Jag hade, efter att ha tittat på mina gamla resultat, nog trott att jag gladeligen skulle kunna avverka långt mer än fem mil, men redan efter två mil blev musklerna trögare. Jag tänkte att allt över 25 var bonus. Sen tänkte jag att jag åker ju inte hit för mindre än tre mil, men sen tänkte jag att då hade jag ju kunnat springa till Fjärås istället, så en mara får jag allt klara av men jag ville ju vara på banan tiden ut. Jag sa till maken att om han ville springa så kunde jag ta vagn och barn sista varven. Jag ångrar att jag inte bad om joggingvagnen för det var faktiskt jobbigare att gå än att smålufsa. Hade jag fortsatt utan vagn hade jag definitivt klarat 5 mil, men det kändes inte så viktigt då, och det var trevligt för maken att få springa med lite sällskap av de andra löparna också.

När jag började gå tog jag även en mugg kaffe, men då slog magen bakut igen och efter varv fick jag göra ett nytt toastopp. Sen strosade jag sakteliga runt med vagn och barn tills det var 5 minuter kvar och jag ändå inte hade hunnit ett helt varv till.

Resultatet blev 46550 meter och även om det inte är något att hurra för i sig är jag jättenöjd. Jag har kommit kortare än så, och då har det berott på lathet och brist på pannben, men idag höll jag mig på banan tiden ut. Motvind och hagel sög ju kraft såklart, men framför allt är jag ju inte särskilt långpasstränad. Benmusklerna kändes lite tröga efter ett tag även om jag inte blev direkt utmattad eller trött i huvudet. Jag hade lite krampkänningar emellanåt men inget allvarligt. Jag blev trött i bröstmusklerna och fick tänka aktivt på att inte sjunka ihop. Gick ju sådär. De resultat jag tänkte på att jag lätt skulle kunna upprepa kommer ju från en tid då jag hade lite fler mil i benen så på det hela taget får jag nog säga att jag är riktigt nöjd. Långpasstempot jag hade hoppats att kunna hålla funkade bra i sol och medvind till Fjärås men i motvind och kallt regn höll det inte riktigt.Men nöjd är jag allt ändå och natten efter loppet sov jag bättre än på mycket länge och nu dagen efter kan jag gå bra i trappor. Både uppför och nerför.Och jag är himla sugen på att springa 6-timmars igen.